Welcome to EUmeå

Skrytbyggen, pr-jippon och kidnappade samer – så visas kulturhuvudstaden för världspressen

Jag står i pressfållan med en reporter från Belgien, en från Kina, en engelsman och en frilans för spansk storstadspress. Vi tittar på något som liknar en underfinansierad OS-invigning, komplett med eldsprutande skotrar, actionsfilmsmusik, lite pyroteknik, en kronprinsessa och en disneyfierad urbefolkning.

Runt omkring oss står journalister från halva världen. De vet inte mycket om Umeå utan går dit kommunen pekar. Få av dem står för egna omkostnader och hymlar inte med att de knappast varit där om deras redaktioner fått betala själva. De ser inget problem med det. De europeiska tidningshusen befinner sig i fritt fall, och det här är knappast journalistik, säger de. Umeå är en destination, kulturhuvudstadsåret är ett pr-event för EU, och nu berättar vi om det här. Mer högtidligt är det inte.

Det kan alltså vara vettigt att titta på vad de tillresta journalisterna tittar på, och vad det är Umeå 2014 och Umeå kommun vill att de ska berätta om.

Det är alltså min strategi när jag kliver av tåget på fredag eftermiddag och går in på presscentret och kvitterar ut mitt pressleg och mina termobyxor med loggan på. Nu är jag inbäddad.

Men jag ska försöka vara konstruktiv. Många journalister har det senaste halvåret besökt Umeå och anslutit sig till en berättelse om en stad som skakas av konflikter. Och eftersom konflikter är medias livsluft har de vädrats flitigt, ofta på bekostnad av de glada byråkraterna, politikerna och näringslivspersoner som vill bygga det nya Umeå med mottot ”Kulturdriven tillväxt”.

Min upplevelse är att många av de ansvariga faktiskt blivit nedstämda och börjar få nog. De vill ju väl, säger de sig. De vill bygga kulturhus och hotell och biblio­tek som också är hotell och en ny galleria som heter Utopia. Och inte minst bjuder de Umeå på ett rejält kalas. Varför denna otacksamhet?

Jag kan känna för dem, men tycker de får stå sitt kast. Det är värre för alla kulturskapare och institutioner som på olika sätt måste förhålla sig till en jippofiering av det lokala kulturlivet, och som i den upphetsade tillväxtstämnings som råder måste visa att de har integritet, men samtidigt konkurrera om stadens medel. De har det inte lätt.

Och samerna, vår urbefolkning och etniska minoritet, som efter direkt uppmaning av EU fått en framlyft plats under kulturhuvudstadsåret och inte minst denna helg. De vet vad som gäller, de vet att de är gisslan men gör också sitt bästa för att uppmärksamheten ska gynna deras intressen på lång sikt. När den utländska pressen besöker dem för att titta på renar får de i stället höra ett föredrag om juridik, markfrågor och svensk mineralpolitik. Det är briljant.

Uppe på Gamlia, Umeås eget Skansen, glider Säpo omkring. Det snöar mäktigt. Vi bjuds på snittar med västerbottenost och björksav. Kronprinsessan är på väg hit för att inviga Sune Jonsson Center for Documentary Photography. Man måste bortse ifrån denna invigning hädanefter, för initiativet är förstås bättre än detta ståhej. Sune Jonssons lågmälda bilder från inlandet drunknar, som all konst har en tendens att göra när den blir ett verktyg för något större.

Umeå skickade in sin första ansökan 2008, för sex år sedan. Det är en sympatisk ansökan, full av insikt om stadens unika kvaliteter. Umeå är en ung stad, en universitetsstad, vars rykte fortfarande handlar om progressiv humanioraforskning och ogenerade vänsterideal. Umeå är en fristad för HBTQ-folk och var under många år en av hardcore-scenens huvudstäder. Umeå har en av världens bästa designskolor. Umeå ligger i Norrland.

Tanken var att bygga hela året på gräsrotskultur. Men EU-juryn hade några klagomål inför andra omgången; för mycket, för diversifierat, för många ledord och vore det inte spännande om samerna syntes ordentligt? Visa att ni är exotiska och europeiska på samma gång så går det nog vägen.

Säkert kommer detta år bjuda på tillräckligt mycket lokal kultur för att arrangörerna ska kunna hänvisa till sin ursprungliga tanke, men denna symboliskt viktiga invigningshelg handlar om något helt annat: Umeå som destination, kulturen som näringslivets verktyg.

Vad är ”Kulturdriven tillväxt”? Svårt att svara på. Men att döma av denna weekend i EU:s nya kulturhuvudstad så handlar om det kultur som skapar synergier, genererar gästnätter på hotellen och bordsbokningar på stadens restauranger. Kultur som på ett mätbart sätt bidrar till tillväxt.

För Umeå kommun är fixerade vid tillväxt. Sedan universitetet öppnade 1965 har de fördubblat sin befolkning och nu är målet satt vid 200 000 personer. Inlandet kommer att dräneras på kuppen, inte bara på folk utan på identitet och kraft. Det byggs hysteriskt i Umeå just nu, en ny urbanitet växer fram som kommer knyta ihop Umeå med Täby centrum snarare än det västerbottniska omlandet.

”Guitars - The Museum” är kommunens favoritprojekt. Medan andra institutioner har fått neddragna bidrag har två gitarrsamlande bröder och några krögare fått en ombyggd skola, ett antal miljoner och blivit intendenter i stadens nya museum. På bottenvåningen ligger en musikaffär och en krog, en trappa upp en krog till och högst upp en mängd salar med snyggt ljussatta montrar innehållande några av världens dyraste gitarrer, presenterade helt utan kontext eller beskrivningar.

Folk strömmar in till invigningen, bjuds på burköl och minglar. Nästan alla är män i femtioårsåldern. Rockmän. Stället är en succé, männen mår bra, känner sig hemma. Hela huset är en gigantisk mancave.

Senare i år ska ett kvinnomuseum öppna i Umeå. Något säger mig att det kommer att bjuda på substans snarare än bekräftelse, och att detta faktum på ett sorgligt vis kommer understryka den rådande ojämlikheten mellan könen.

Kvinnomuseet ska ligga i Väven, och på lördag morgon samlas jag och ett antal andra murvlar för en visning av anläggningen. En representant från White, som ritat huset tillsammans med norska Snöhätta, visar runt, men först får vi se hur det anrika ”Stora Hotellet” kommer te sig när det öppnar inom kort. Under ledning av storytelling-inredarna Stylt Trampoli får hotellet en bisarr inredning som ekar lika mycket av Tim Burton som Maria Montazami. Det går inte ens att beskriva. Be mig inte.

Genom hotellet går vi genom en deli ut på en piazza och in i kulturhuset, som också inrymmer ett hotell. Balticgruppen bygger, kommunen har intecknat sin kulturbudget för de närmaste 25 åren för att hyra in sig. Det kommer att bli snyggt, inget snack om saken. Men det känns lite problematiskt att man här - precis som under invigningen av 2014 - gör av med pengarna på storslagen infrastruktur snarare än kultur.

De utländska journalisterna frågar inte så mycket. Flest frågor kommer från en skåning som hela tiden undrar vilket material golven ska vara i.

Sen blir det litterär stadsvandring! I Stig Larssons fotspår. Nej jag skämtade. Stieg Larssons fotspår givetvis. Här fikade han. Här gick han, här tog han tåget. Utanför stationen stannar guiden och berättar om Umeå på 70-talet och att Stieg var ”what we in Sweden call a trotte - a Trotskijst”. Men först efter att ha lämnat maoismen, uppkallad efter ”the dreadful mass murderer”. Den kinesiska reportern skruvar på sig, svenskarna fnissar. ”Not so funny”, muttrar den polska journalisten.

Och när mörkret faller lotsas vi alltså till pressfållan vid älven och invigningsföreställningen, kallad ”Burning snow”. Först lite för långa tal i en halvtimme, och sedan en show för femton miljoner. 55 000 personer på plats, men ska man tro lokaltidningarnas webenkäter var de flesta missnöjda. För lite fyrverkerier, för små skärmar, för dåligt ljud. Och varför så mycket samer helt plötsligt? Rasism riktad mot samer är inte ovanlig i Västerbotten, och säkert finns den i botten. Men här finns också legitima frågor att ställa. Om hur Umeå, som annars aldrig exponerar samisk kultur och vars kommunalråd tycker att samerna i Tärnaby kan få ”svälta ihjäl” om de inte säger ja till en nickelgruva i renbetesland, plötsligt gör urbefolkningen till huvudpersoner i ett jippo som ska marknadsföra staden.

När krutröken lagt sig och musiken tonat ut känner jag en lättnad. Nu är detta över. Nu åker den främmande blicken hem. Må resten av året vara Umeåborna till glädje.

Ligger Umeå i
Norrland?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.