När kriget raserar barnens tillvaro
Övertydlig samhällsinformation från norsk duo
Fyra och en halv miljon barn har enligt FN flytt från våldet i Syrien. Jag säger det inte för att ogiltigförklara annat lidande, eller för att omöjliggöra kriget som metafor. Men vetskapen om de här barnen som just nu sprids till länder där de tas emot med mer eller mindre kalla händer, river i mig i min läsning av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus nya bok Kriget.
Flickan Inga har en trygg familj i ett tryggt land. Det finns sugrör och humlor och hattar med snören. Men så kommer kriget, mammas och pappas krig. Allt rasar, barnen blir flyktingar och Inga måste vara spion och berätta för mamma hur det är hos pappa. Dahle Nyhus låter bakgrundsfärgerna skifta mellan uppslagen, tydligt som i Goethes färglära - livlig orange, harmonisk gul, sorgset blå.
Initiativet till boken kommer från ett par Familjerådgivningskontor i Norge och trots att flera av Gro Dahles tidigare verk också varit beställningsarbeten (mest känd är Sinna Man, en bok om våld i hemmet), så gör Kaia Dahle Nyhus illustrationer att det nu känns mer samhällsinformation än någonsin. Inga som gömmer sig bakom ett hörn, i en garderob, bakom pappas vredestaggar. Och sen måste kliva fram för att ta ansvar när katastrofen är ett faktum och vardagen måste fortgå.
Mammans och pappans krig skapar en soldat i Inga, en klassisk kombination av konstruerade leenden, syskonansvar och självskadebeteenden. Hon har hundra meter långa armar för hon måste ”ta hand om allting som måste tas om hand”.
Det finns något övertydligt i det grafiska som belastas ytterligare av textens allmängiltighet. Staplingar av truismer innan Dahles suveräna musikalitet glittrar till: ”Orden forsar fram genom håret, / blir en älv genom skallen, blir stenar och grenar, / trummor som trummar, ljud och röster och steg.” Andrummet ligger som ofta hos Dahle i upprepningarna, uppställningarna.
Men de terapeutiska anspråken hindrar boken från att stanna i igenkänning och hopplöshet. Dahle skriver att inget krig varar för alltid, att freden alltid kommer, ”försiktigt, försiktigt, nästan utan att säga någonting”.
Och då dyker de upp igen i mitt huvud, de syriska barnen. Och de palestinska barnen och de barn som blivit deras föräldrar, morföräldrar, farföräldrar. Som ingen familjerådgivning i världen kan lova att de en gång kommer att sitta i ett träd och nästan ha glömt, att det var krig en gång för längesen.
