Det som stör mig är slappa paralleller
Gangsterrapen har estetiska värden – men arbetarlitteratur bygger på klasskamp
Arbetarlitteraturens återkomst och hiphopens genombrott skedde parallellt i Sverige, runt 2009. Gemensamt för båda var att de berättade gripande historier om den brutaliserade tillvaron i det djupfrysta moderathelvete som Sverige hade blivit. Att dra paralleller mellan de två är alltså rimligt.
I min första replik på Jenny Högströms artikel om Yasin menade jag att man däremot inte kan göra det så slarvigt som hon gör. När jag påtalade att det är problematiskt att kalla den nihilistiska gangsterrapen för ”vår tids arbetarlitteratur” replikerade Högström i GP (26 jan) att KONSTEN minsann inte behöver delta i valrörelsen med socialdemokratiska funktionärsvästar.
Så okej, vi tar det en gång till: jag har ingenting emot vare sig gangsterrap eller Yasin. Det som däremot irriterar mig är slappa paralleller. Högström citerar ett antikverat inlägg av Ulf Olsson från en 80-talsdebatt, där han säger att arbetarlitteraturens mål och mening är klassresan. Samma drivkrafter ser hon hos Yasin, som drömmer om ett liv bortom orten.
I så fall undrar jag om hon också betraktar Bert Karlssons Mitt liv som Bert som arbetarlitteratur? Även den skildrar ju en stark önskan att ta sig bort från en fattig uppväxt i ”problembyn” Tidan i Skaraborg. Högström infogar ett litet utsnitt från Yasins Mitt Notre Dame, om upplopp och brända bilar som – antar jag – ska bevisa att han rappar om ett brutalt klassamhälle. Nåja, själv kan jag inte tänka mig en tydligare gestaltning av vårt råa samhällsklimat än mobbnings-programmet Biggest Loser. Tycker Högström att det också är arbetarlitteratur?
Givetvis gör jag mig dum nu. Men min poäng är att det ideologiska inte är en obetydlig komponent i sammanhanget. Arbetarlitteraturen präglas, med litteraturforskaren Beata Agrells ord, fortfarande av sin tillkomst som retoriskt redskap i klasskampen. I någon mening måste ett verk ha vänstertendens för att räknas till traditionen. Någon sådan finns helt enkelt inte hos Yasin – hur mycket bilar som än brinner i hans texter. OBS att detta inte gör hans texter estetiskt undermåliga. Eller moraliskt förkastliga för den delen. Bara till gangsterrap.
