Nu kommer EU-lagarna om yttrandefriheten
På Arlanda möts makthavarna för att reglera techjättarna
Jag irrar längs med betongbarriärerna runt konferensanläggningen i Arlandastad. Innanför skalskyddet kommer kulturdepartementets representant nervöst springande; det har varit ett enormt kattrakande för att få access till How EU tech regulation affects democratic discourse
and media policy – den första, stora EU-konferensen någonsin om hur unionen i ljuset av nya lagar nu ska reglera techjättarna.
Någon eller några tycker tydligen att läget är superkänsligt, och visst – ett par av techlobbyisterna ser vettskrämda ut när de ser mig. Journalister är egentligen inte välkomna; man skyller på platsbrist och annat trams. Det är olyckligt.
I Sverige diskuteras digitala demokratifrågor alldeles för lite med tanke på den makt och faktisk kontroll ett fåtal företag har över våra liv. Valrörelser manipuleras, våra barn far illa, och desinformation skapar radikalisering med dödliga konsekvenser.
Den ansvarige kommissionären Thierry Breton kallar i sitt inledningsanförande de nya lagarna ”en överlevnadsfråga för vår demokrati”. Dataingenjören och den tidigare franske finansministern ryter: ”No more ’too big to care’!” Han riktar sig till de tillresta representanterna för Big Tech. De ser inte glada ut; Bretons bakgrund som hög chef inom telekom- och teknikföretag samt hans uppenbart protektionistiska agenda är bad news för amerikanska och kinesiska företag som äger EU-medborgarnas uppmärksamhet och data.
Inte nog med att techföretagen får helt nya spelregler för sina 450 miljoner europeiska användare – USA:s myndigheter och politiker har visat sig sugna på att reglera företagen även där med EU-lagarna som mall.
Republikanska opinionsbildare oroar sig för censur av Donald Trump, men applåderar när staten beordrar Facebook att ta ner inlägg som förespråkar kvinnors aborträtt
Lagstiftningen är egentligen ett komplext pussel, men den mest aktuella lagen heter Digital Services Act. Den innebär att stora sociala plattformar och sökmotorer måste vara mycket mer transparenta. De måste på ett begripligt sätt förklara hur de manuellt och med hjälp av AI modererar bort eller boostar upp innehåll. Men även forskare som vill studera sociala mediers effekt på individer och samhälle ska få tillgång till data, och företagen måste dela med sig av avslöjande data till EU:s myndigheter. Vidare får de inte använda vilseledande design i sina appar och skyddet för minoriteter och minderåriga online stärks.
Vid kaffemaskinerna hovrar representanterna från Google, Meta, Tiktok, Spotify och de andra. De spenderar miljarder på att försöka påverka beslutsfattarna. Men nu – när politikerna bestämt sig – är det vid kaffemaskinerna de har chansen att komma åt de tjänstemän som ska göra verklighet av lagarna. Techbolagens huvudargument kan sammanfattas i en talepunkt: EU:s lagstiftning hotar yttrandefriheten!
Från scenen och vid kaffeautomaterna lägger Katie Harbath, en influgen lobbyist från Washington, ut texten. När Trump tvingades ut ur Vita huset, lämnade Harbath genast chefsjobbet på Facebook för tankesmedjan International Republican Institute. Hon oroar sig för att techföretagen ska bli för hårt reglerade, hon utbrister: ”Vad är egentligen statens rätta roll i förhållande till yttrandefriheten online?”. Vi är flera som uppgivet tittar på varandra; den här politiserade visan har vi hört förut. Republikanska opinionsbildare oroar sig för censur av Donald Trump, men applåderar när staten beordrar Facebook att ta ner inlägg som förespråkar kvinnors aborträtt.
Men frågan är pudelns kärna inom EU. I det juridiska pusslet finns en annan lag, kallad Media Freedom Act (MFA). Den är ännu inte klubbad av EU, och den innehåller ännu mer beska piller för techbolagen. EU upplever, kanske särskilt i ljuset av det ryska informationskriget, att det är för lite sanningsenlig information i människors flöden. Därför ska MFA tvinga de stora sociala- och sökplattformarna att ge trovärdiga nyhetsorganisationer en särställning. De ska programmera sina system att lyfta fram detta, och samtidigt effektivt stoppa det EU tycker är desinformation.
Är det verkligen EU och inte medlemsstaterna själva som ska dra gränser för yttrande- och mediefriheten?
På konferensen propagerar Reportrar utan Gränsers generalsekreterare Christophe Deloire för lagen, han tycker att den är avgörande för journalistikens framtid. Techbolagen fnyser åt idén så konferenskaffet flyger. De tjänar inga annonspengar om användarna försvinner från deras tjänster. Så deras uttalade hot är att helt sonika blockera nyhetsinnehållet. Så gjorde Facebook 2021 när den australiensiska regeringen tvingade dem att betala för tidningarnas nyheter. De, och andra, kan komma att göra det igen.
Vid en annan kaffeautomat berättar jag för Deloire vad techbolagen på andra sidan rummet uttryckligen tycker om hans idéer, och nu är det hans tur att sätta rävgiftet i vrångstrupen.
Kriget i Ukraina har, om något, satt fingret på behovet av en krigsrapportering som inte är utlämnad till rykten på Twitter, Telegram och skicklig rysk propaganda. Men techbolagen menar att de redan hanterar det värsta, och vill i alla händelser inte vara de som avgör vad som är sant och inte. Dessutom: De säger sig inte påverka samhället så mycket som det påstås – de bara ”speglar det”. Forskningen, Thierry Breton och Deloire talar emot dem.
Vid en tredje kaffemaskin står några ungerska-, tjeckiska- och svenska tjänstemän. De är de fotsoldater som ska se till att lagarna får det positiva netto för demokratin som Thierry Breton förväntar sig. Jag frågar: har ni samsyn om vilka tidningar som är ”trovärdiga” och inte sprider desinformation? Och: Finns det inte lite sanning i det Twitter VD:n Elon Musk säger när han ser flera hundra år gamla mediehus (ibland ägda av italienska politiker) ”oligopol på information”? Är det verkligen EU och inte medlemsstaterna själva som ska dra gränser för yttrande- och mediefriheten?
De har inga bra svar på frågorna; det har ingen i lokalen. Breton och många andra lyfter behovet av en digital kompetensrevolution inom EU; det går inte att reglera det man inte förstår. Samma gäller såklart Sverige; nu ska lagar bli verklighet även här. Och konferensen är en perfekt kick-off för den nödvändiga maktförskjutning som står för dörren.
En historisk möjlighet finns till bred debatt med fler än bara de gamla vanliga, diplomatiska rösterna. För det handlar om vägval som påverkar vår hälsa, vår frihet och säkerhet, för oss men kanske framförallt för våra barn. Sådana samtal kan inte stanna i välbevakade hangarer på en åker bredvid Arlanda.
