Flashback forever funkar inte som tv
Ingen vill se Jimmie Åkesson prata om hångel och strul
SVT:s nya humorprogram inför valet, Valet forever, leds av profilerna bakom podden Flashback forever: Emma Knyckare, Ina Lundström och Mia Gruffman Cruse. Här bjuds partiledarna (alla förutom statsministern, som inte hade tid) och ett språkrör in för att “reacta” på ris och ros som skrivits om dem på anonyma internetforum.
Tittaren får följa med in i ett dunkelt förråd i SVT-byggnaden som inretts med affischer på partiledarna och diverse krimskrams. Det påminner lite om en julkalender eller Youtube-serie, tacky och murrig.
Jag går runt i lägenheten med datorn som sällskap och pausknappen som värsta fiende. Jag vet att om jag tar en paus kommer jag inte fortsätta kolla. Det här programmet är nämligen inte underhållande nog.
Formatet i podden Flashback forever är uppläsning, vi får djupdyka ner i de mest absurda och komiska trådarna på det anonyma forumet. Det är kul, skönt att koppla bort från verkligheten en stund. Men som intervjuprogram blir det svårare. Speciellt med politiker som intervjuobjekt – inte direkt kända för sin humor. Det uppstår inga självklara samtal, i varje fall inga intressanta sådana.
Till skillnad från Parisa Amiri i SVT-programmet Kvartssamtalet lyckas poddarna över huvud taget inte komma under huden på politikerna. Det kanske inte heller är meningen här, det är humorn som är i fokus. Synd bara att den inte är tillräckligt rolig.
Annie Lööf får prata om sin frisyr, Johan Pehrson svarar på frågor om Liberalernas drogpolitik och Per Bolund dementerar ryktet om att han är pojken som pryder Kalles Kaviar-tuben. De verkligt kränkande och hatiska kommentarerna dyker rimligtvis inte upp, de är för hemska att konfronteras med.
Det blir inget nytt av det här. Nooshi Dadgostar visar upp sin bittra Göteborgshumor, Ebba Busch gör sig bra i tv och är karismatisk som vanligt och Jimmie Åkesson är dålig på komedi. Åkessons avsnitt är som väntat det svåraste att titta på, men att SVT själva står för det värsta hade jag inte väntat mig. Mitt i allt rullas jingeln “HAR JIMMIE BLIVIT TAM NÄR DET GÄLLER ISLAM?” med en tecknad bild på partiledaren iförd niqab. Jingeln syftar till anonyma flashbackare som tycker Sverigedemokraterna på ett tydligare sätt borde vara emot islam.
Att se hur de tre programledarna och Jimmie sitter och benar ut skillnaden mellan “hångel” och “strul” gör mig till slut till bästa vän med pausknappen och jag tar en lång, lång rast från tittandet.
Mitt 14-åriga, skolstrejkade jag som protesterade utanför riksdagen när Sverigedemokraterna just kommit in hade vänt sig i högen av Beyond Retro-kläder om hon fick veta att tolv år senare skulle Jimmie Åkesson sitta och skratta gott i en SVT-studio, med sina 17 procent röster i det senaste valet och ett nytt val precis runt hörnet. Det här får vi aldrig vänja oss vid, skulle hon säga. Tyvärr verkar det vara för sent.
