Staterna häller bensin på klimatkatastrofen

Andreas Malm rapporterar från Europas inferno

Skogsbrand i Aubais i södra Frankrike i slutet av juli.

En park i centrala Turin: hettan och torkan har rakat gräset till en fläckvis gulbrun stubb. Små dammoln slår upp runt fötterna. Alldeles intill rinner Po, ofta ett brett flytande träsk, nu reducerad till rännil. I parken reser sig en tältstad: den italienska klimatrörelsen håller läger. Det är Greta-generationen som samlas igen, lätt euforisk efter pandemins isolering. Omkring två tusen unga aktivister från Fridays for Future, från sociala center i Turin, feministkollektiv, nätverk för politisk ekologi och Extinction Rebellion diskuterar allt från hur fossilindustrins lobbyister bakbinder stater till hur rullstolsburna ska ska få bättre plats i aktioner.

I ett cirkustält vittnar folk om hur vattendragen i deras hemregioner krymper och förorenas. Paniken över vad som håller på att hända med Italien går inte att ta miste på. Katastroferna kommer slag i slag. I alperna dog ett dussin vandrare när en glaciär kollapsade i början av juli, oförmögen att stå emot trycket från värmen. I den nordliga kornboden har skördar av vete och oliver vittrat bort. I öst sipprar det salta havsvattnet allt längre in i de en gång så bördiga fälten. Runt halvön har Medelhavets temperaturer de senaste veckorna stigit till sex grader över det normala.

En deltagare på lägret fiskar upp sin telefon och visar en strand intill sin hemort i Apulien, så som den såg ut för några år sedan. Nu ligger stranden under vatten och han tror att staden blir obeboelig inom tio år.

Våra stater kan bekämpa symptomen, men de låter katastrofernas drivkrafter accelerera.

Dagen efter glaciärkollapsen utlöste regeringen undantagstillstånd i fem nordliga regioner, utannonserade finansiell kompensation och utlovade satsningar på anpassning. Just anpassning är nyckelordet i de officiella reaktionerna på Europas klimatkatastrofer. Här ska vatten sparas i nya dammar, rör renoveras, fält övervakas av satelliter.

Samtidigt lämnas orsakerna gärna orörda. Italien är hemland för ENI, en av världens sju privata oljebolagsjättar. När klimataktivister i samband med COP26 läckte en databas över de 800 nya olje- och gasfält som industrin planerar att öppna fram till slutet av 2022 låg ENI i topp. Inget annat företag hade en så aggressiv plan för att borra upp mer gas och olja världen runt. Om detta, inte ett ord från regeringen.

Det är ett alleuropeiskt mönster. Våra stater kan bekämpa symptomen, men de låter katastrofernas drivkrafter accelerera.

Häromveckan lanserade Frankrikes president Emmanuel Macron ”ett omfattande nationellt projekt” för att ”besegra det vilddjur som är dessa skogsbränder”. Landet ska bygga ut sin flotta av vattenbombare. Samtidigt fortsätter samma president att stödja energijätten Total och dess planer på att bygga världens längsta pipeline genom Tanzanias och Ugandas skogar.

Efter förra sommarens översvämningar deklarerade Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel att ”Tyskland är ett starkt land. Vi ska stå upp mot den här naturkraften” genom att stärka försvaret mot vattenmassorna. I år har den tyska staten återöppnat kolkraftverk och inlett storsatsningar på fossilgas. 

Båtar på den uttorkade floden Pos stränder.

Den magnifika illusionen är, naturligtvis, att händelser av den typ vi nu ser varje sommar kan hanteras om nationen bara agerar med närmast militärisk kraft. Som om anpassning till en värld som är två eller tre eller fyra grader varmare vore möjlig. 

En sekundär illusion är att marknader kan åstadkomma effektiv klimatanpassning. I cirkustältet framhåller talare att de italienska floderna bara kan hållas vid liv om de befrias från privat kontroll och jordbruket slipper kravet på ständigt ökad avkastning. 

Men det främsta vansinnet utspelar sig förstås vid källan till problemet. De katastrofer vi sett denna sommar är, som alltid, effekter av utsläpp som redan skett. Mer utsläpp betyder större effekter.

Och utsläppen bara ökar.

Bolagen har egentligen bara ett val: att återinvestera sina vinster i nya riggar, nya fält, nya terminaler, nya pipelines. Så skapas mer och mer fossila bränslen som ska ge ännu mer vinst.

Efter 1,2 graders uppvärmning, sex IPCC-rapporter, 26 COP-möten och omätbart lidande i de mest drabbade områdena, genererade världsekonomin förra året den största ökning av koldioxidutsläpp som någonsin dokumenterats.

2022 ser ut att bli ännu ett historiskt guldår för fossilkapitalet. Tack vare de höga priserna badar företag som ENI, Total, Exxon och Shell i pengar. I år beräknas vinsterna bli dubbelt så stora som snittet över det gångna halvseklet. ”Vi tjänar så mycket pengar att vi inte vet vad vi ska göra av dem”, som en chef på BP nyligen jublade.

Bolagen har egentligen bara ett val: att återinvestera sina vinster i nya riggar, nya fält, nya terminaler, nya pipelines. Så skapas mer och mer fossila bränslen som ska ge ännu mer vinst.

Finanskapitalet gör sitt för att driva på spiralen: färska data visar att Wall Street plöjde ner mer pengar i fossilbränsleprojekt under 2021 än vid tiden för Paris-avtalet. Vansinnet sträcker sig från Norge, där regeringen härom månaden öppnade sina arktiska hav för prospektering, till Kongo, vars ledare gett vika för trycket och nu auktionerar ut sin hyperkänsliga regnskog till högstbjudande. Överallt där olja och gas och kol vilar under marken driver kapitalet ner sina pålar.


Det är så långt från vad som skulle behöva ske man kan komma. Enligt en rapport från Tyndall-centret vid Manchesters universitet kan vi möjligen ha 50 procents chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader om världens rika länder fasar ut all – ja, all – produktion av olja och gas till år 2034. 40 procent av de fossila bränslena i redan verksamma fält skulle behöva lämnas orörda. Inte en enda ny rigg, inga nya fält, terminaler eller pipelines kan öppnas om vi ska ha någon chans att hålla målet.

Man hade ju i en sådan situation kunnat förvänta sig att ett land som Italien nu skulle skakas av växande gröna eller rödgröna partier med mandat att uttrycka skräcken och vreden över det som sker. I stället är det extremhögern som ser ut att ta makten efter nyvalet i september. Som i alla andra länder har den inte ett ord att säga om klimatkrisen, om den alls erkänner dess existens.

Det viskas om sabotage-aktioner

När middagshettan släpper sitt grepp och mörkret lägger sig över parken i Turin turas aktivisterna om att greppa mikrofonen. Vid sidan om glädjen över att träffas är det ett tema som återkommer: otåligheten, viljan att ta nästa steg, ”från symbolisk till materiell konflikt”, som en ung kvinna från Fridays for Future uttrycker det. Det viskas om sabotage-aktioner mot ENI. 

En logiskt oundviklig slutsats åtnjuter i det närmaste konsensus: rörelsen har inte gjort tillräckligt än. Det ligger upptrappning i den varma kvällsluften. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.