Nya sajten Bulletin är en besvikelse
Premiären är mer ängslig än kaxig
När jag först fick höra talas om att en ny högersajt var i görningen började jag tänka på den som den förmodligen viktigaste mediehändelsen på många år. Borgerligheten har spruckit upp, liberaler och konservativa delar varken verklighetsbeskrivning eller framtidstro längre – det är klart att det måste få nya, seriösa publicistiska uttryck.
När det 1970-talsklingande namnet presenterades, Bulletin, var det ingen tvekan om projektets ambitioner; man vill erövra ideologisk hegemoni, vilket man bara kan göra när den idéströmning man företräder har vind i seglen inom andra delar av samhället. Det lite fnissiga namnet är väl valt eftersom det bjuder in till smeknamnet ”Bullen”, vilket på en och samma gång lyckas låta både familjärt, etablerat och underdog. ”Högerbullen” kommer de säga som vill markera ogillande. Smart!
Vänsterliberaler larmar alltid inför varje ny högerpublikation, minns bara våndorna inför lanseringen av Kvartal.se för några år sedan. Den utmålades som ett förebud om att 1930-talet var på väg, men utvecklade sig till en problematiserande sajt som fyller ett tomrum. Som vanligt var de största kritikerna de som innerst inne befarade att de saknade kunskap eller argument att bemöta det som där publiceras.
Väntan på Bulletin har snarare varit indignerad, men så är också indignation den nya strategin för den som vill avfärda något utan att ta en sakdiskussion. De värsta alarmisterna målade ut Bulletin som en svensk Fox News, vilket fick chefredaktör Paulina Neuding att konstatera att de som tror sig veta vad Bulletin är innan de ens har läst den, själva skulle passa i Fox News.
I dag kom då det första numret av den nätbaserade dagstidningen, och jag tror inte den ser ut som någon hade föreställt sig. Ämnesvalen är visserligen förväntade – invandring, kriminalitet, integration, klansamhälle – men förpackningen är stel och tråkig, närmast livlös.
De utländska kommentatorerna, hela tre Nobelpristagare på ett och samma uppslag, ger inget särskilt. Kulturdelen presenterar sig i morgon, men den ska ägna sig mer åt tidlösa introduktioner än av idékritik, vilket – tyvärr – förmodligen kommer göra den helt obsolet. Kort sagt: till min besvikelse finner jag inte en enda artikel som får mig att utbrista i ett förvånat oj då!
Bulletins politiska chefredaktör, Alice Teodorescu Måwe, skriver i sin programförklaring att sajten ska bjuda läsarna på en resa in i det ”okända och obekväma”. För vem? är frågan efter ha läst fem artiklar om invandringens alla problem. Kanske för skribenterna själva, vilket får en att undra över namnen de knutit till sig. Vad är det som Alice Teodorescu Måwe, Ivar Arpi, Per Gudmundson, Nina Lekander med flera menar sig kunna skriva i Bulletin som de inte har fått utlopp för i SvD, G-P och Expressen?
En text av Thomas Gür om ”utanförskapets” tre största myter ger en fingervisning; invandringens alla problem går inte att lösa på annat sätt än att vi gör omfattande förändringar i statens uppdrag. Staten ska vara så liten som möjligt, menar både han och Teodorescu Måwe. Det är nu ingen ”okänd” mark de bestiger, så har det låtit sedan 1979. Familjen, de frivilliga organisationerna, nationen, traditionen och historien ska vara det sammanhållande kittet.
Nästa steg – gissar jag – är att gnugga in idén om välfärdsstatens differentiering. Att den ska vara till för ”etniska svenskar” eller särskilt kvalificerade skattebetalare. Människor och medborgare av olika slag ställs mot varandra på moraliska grunder eller genom födslorätt. Då kan ett ord som fascism faktiskt bli aktuellt på riktigt.
Jag önskar att Bulletin vågar vara tydligare med vad de vill. Premiären är mer ängslig än kaxig. Alice Teodorescu Måwes ideologiska principförklaring är full av dunkla motsägelser; Bulletin ska ha en liberal samhällssyn men ett konservativt förhållningssätt – vad menas med det?
Om Bulletin renodlar de politiska ambitioner som ju finns i redaktionen har vi något att ta ställning till. För er som tycker att det låter otäckt, finns det bara en sak att säga: Alla sanningar, idéer, åsikter och känslor måste tränas.
