VAR förlorar mot den gudomliga rättvisan
Fotboll är religion – men Humanisterna klarar inte kvalet
Det mullrar i de sekulära leden. Föreningen Humanisterna – enligt sig själva en ”livsåskådningsorganisation som utgår från att människans förnuft, omtanke och ansvar banar vägen för en bättre värld” – blir inte godkänt som trossamfund. De har nyligen överklagat till Förvaltningsrätten bland annat med hänvisning till att andra obskyra föreningar har fått sina ansökningar godkända. Föreningar som Satanisterna och Vår Svartgula Sal.
Vår Svartgula Sal? Vänta här nu, vad är det?
Det korta svaret är att det är ett trossamfund som dyrkar AIK, eller som ser en helighet i klubben och fotbollen. ”Hjälp oss att göra AIK heligt, på riktigt.” Gudstjänsterna äger rum på hemmamatcherna och församlingen sjunger förstås psalmen/inmarschsången "Å vi e AIK”.
Går man till utövandet av denna fotbollsreligion är det lätt att se både rökelse och psalmsång. Eller tungomålstalande kanske det mest liknar
Så långt finns det en överensstämmelse mellan tro och fotboll: en hängivenhet som går bortom rationaliteten, en kärlek som inte riktar sig mot i första hand andra individer, inte heller mot föreningen i sig, utan mot en mer abstrakt storhet. ”Två färger en tro" har sedan länge varit ett slagord.
Jag kan förstå frustrationen hos Humanisterna. Här har man byggt upp en förening, som anordnar sekulära motsvarigheter till livets och dödens riter – dop, vigsel, begravning – utan att accepteras till fullo som samfund. Och så går några fotbollsfans (knappast högstatus i intellektuella sammanhang) och fixar det hela utan några större problem.
Men kring idrott i allmänhet och kanske fotboll i synnerhet förekommer det ett religiöst färgat språk. Det är ”magisk” stämning och olika spelare som ”frälst” sitt lag. Det finns ”ikoner” – spelare som Maradona eller Pelé.
Irrationaliteten ska vi bara inte tala om. Visserligen finns det tydligen människor som hejar på ”det bästa laget” för att de inte förstår hur man inte kan välja det, men de flesta har en mer känslomässig och oförklarlig anknytning till sin klubb. Så visst är det en religiöst färgad kärlek.
Går man till utövandet av denna fotbollsreligion är det lätt att se både rökelse och psalmsång. Eller tungomålstalande kanske det mest liknar. Vi kan rentav ha mer att göra med en sekt, vars sammanhållning bygger på gemensamma värderingar och stark avsky mot andra lags fans, troende av annan religion.
De två prästerna Pontus Bäckström och Ludvig Lindelöf, som har podden ”Ingen hinner fram”, diskuterar i sitt senaste avsnitt utifrån det aktuella fallet Humanisterna vad trossamfund och religion innebär, bland annat utifrån begreppet ”avokadomodellen”. Det är lätt att föreställa sig en kärna av att tro på något, omgivet av de matnyttiga riterna och med ett skal som samverkar med den samhälleliga omgivningen.
Här tycker jag, som ateist i traditionell bemärkelse, att det lätt går att pressa in Vår Svartgula Sal. Det finns en tro, ritualer och en samverkan i ett samhälle. När vi närmar oss påsk kan man också påminna om att det finns en kollektiv sorgebearbetning – ritualer kring döden (förlusten) – och glädjeruset vid återfödelsen (revanschen).
Inte minst finns hos riktigt troende en dröm om en gudomlig rättvisa. Inte en straffande gud – herregud, vi är inte gammaltestamentliga! – utan mer som en harmoni. Den balans som kan uppstå när ett mål godkänns ena veckan trots till exempel uppenbar hands – och samma lag en vecka senare får ett mål bortdömd på dunkla offside-grunder.
Denna gudomliga rättvisa och harmoni är icke att blanda samman med VAR, det ovälkomna gudomliga ingripandet. Det kan aldrig ersätta en troendes öppenhet för slumpens skönhet.
