Tillbaka till tragedin

Karin Svensson om ”Young Wallander” och varför det är så populärt att backa bandet

Adam Pålsson som en ung Kurt Wallander i ”Young Wallander”.

Kommissarie Kurt Wallander känner vi som sliten och melankolisk, kantig och bitter. Han brottas med en känsla av meningslöshet inför sitt arbete vid Ystadspolisen och med dåliga relationer till både fadern och dottern, han dövar sinnena med whisky och tröstar sig med Maria Callas.

Hur blev det så? Vad var det för traumatiska händelser i början av karriären som formade denne plågade men samtidigt skicklige polis? Vilka relationer satte spår i honom? Och varför tycker han så mycket om opera?

Det är några av frågorna som den nya Netflixserien ”Young Wallander” försöker besvara. Adam Pålsson spelar Wallander som nyutexaminerad polis, som kastas in i hetluften när han blir vittne till ett brutalt mord.

– Det fanns naturligtvis en tid då Wallander var hoppfull och trodde på människans inneboende godhet. Jag tror att alla poliser som jobbar på fältet förr eller senare drabbas av ett visst mått av trötthet och cynism. Det är den förvandlingen som vi får se, hur yrket och konfrontationen med verkligheten gör en människa hårdare, säger Adam Pålsson när vi träffas på hans kontor i centrala Stockholm.

Premissen påminner om succéserien ”Unge kommissarie Morse” (SVT), som skildrar den populära Oxfordpolisen under hans första yrkesår på 1960-talet. Men ”Young Wallander” utspelar sig i vår tid, i en lite tillskruvad version av det Malmö som vi ser i nyhetssändningar, med gängkriminalitet och utsatta områden.

Adam Pålsson menar att det är ett kreativt val i upphovsmannens anda, eftersom Wallanders skapare Henning Mankell använde kriminalromanen för att berätta om samtida samhällsfrågor.

”Unge Morse” ger en bakgrund till Colin Dexters populära Oxford-polis.

– Han hade garanterat velat att Wallander skulle sättas i en modern kontext. Sen krävs det lite mental gympa att förstå hur en yngre Wallander kan existera senare än gamla Wallander, men sånt leker vi ju med hela tiden, säger Adam Pålsson och jämför med att spela klassiker på teaterscenen.

”Young Wallander” är det senaste exemplet i en lång rad tv-serier, filmer och böcker som plockar en välkänd fiktiv gestalt och utforskar hur personen formades i unga år. På engelska brukar de kallas ”origin stories” – ursprungsberättelser.

”Star wars”-regissören George Lucas ägnade tre mastodontfilmer åt att berätta om hur Anakin Skywalker blev Darth Vader. I tv-serierna ”The Carrie diaries” och ”Young Sheldon” möter vi unga versioner av huvudpersonerna i ”Sex and the city” och ”The big bang theory”, medan ”Bates motel” utforskar ”Psycho”-psykopaten Norman Bates ungdomsår.

En ung Carrie Bradshaw i ”The Carrie diaires” – innan det blev ”Sex and the ciy”.

I våras kom romanen ”Balladen om sångfåglar och ormar” där författaren Suzanne Collins försöker förklara hur en ganska vanlig tonåring kunde blir den grymme president Snow i ”Hungerspelen”. Regissören till ”Mad Max: Fury road” arbetar just nu med en film om en ung Furiosa. Och snart kommer Netflixserien där Sarah Paulson spelar syster Ratched, innan hon blev dårhusdiktatorn i ”Gök­boet”.

Men varför är dessa historier så populära? Jag frågar psykologen Tova Winbladh, som har arbetat mycket med barns utveckling och intresserat sig för hur våra personligheter formas. Hon tror att suget efter ursprungsberättelser beror på det grundläggande mänskliga behovet att få veta mer om personer som vi bryr oss om.

– Det är precis som när vi blir förälskade, då vill vi veta så mycket som möjligt om den personen och var den kommer ifrån. Man binder sig vid en karaktär, och då vill man veta mer. Och så gillar vi när det känns logiskt, när man kan koppla ihop det ena med det andra, säger hon på telefon från Lund.

Ofta står ett trauma i centrum för berättelsen, en uppslitande händelse som har fått stora konsekvenser för huvudpersonen – en våldsam olycka, en mörk familjehemlighet som avslöjas eller en förälder som dör. De första filmerna om James Bond med Daniel Craig i huvudrollen backade bandet och försökte förklara hans tvivelaktiga kvinnosyn med hjälp av en tragisk kärlekshistoria.

Adam Pålsson tror att trauma spelar stor roll i formandet av en människa.

– Som min pappa, när han var tio år dog hans pappa i en arbetsolycka. Det är klart att den sekunden, den olyckan, avgör hans och hans fyra bröders känsloliv för resten av livet, och i förlängningen hur de kommer att uppfostra sina barn, när de själva inte haft en fadersfigur. Det är klart att sådana händelser formar människor, i generationer.

Psykologen Tova Winbladh tycker att filmerna generellt tillskriver trauma och andra typer av barndomsupplevelser lite för stor betydelse för hur en människas personlighet formas

Traumatiska händelser i barndomen är särskilt vanliga i ursprungsberättelser om superhjältar. Bruce Wayne ser sina föräldrar mördas och bestämmer sig för att viga sitt liv åt att bekämpa ondskan som Batman. Spiderman förlorar sin farbror Ben för att han har missbrukat sina krafter, och måste göra bot genom att offra både tonårslivet och kärleken. Skurkar som Jokern och Magneto blir också till genom trauma, den ene som barn till en psykiskt sjuk mamma och den andre i nazismens förintelseläger.

Psykologen Tova Winbladh tycker att filmerna generellt tillskriver trauma och andra typer av barndomsupplevelser lite för stor betydelse för hur en människas personlighet formas. Forskningen visar att vårt genetiska arv har minst lika stor betydelse som vår uppväxtmiljö för vilka vi blir. Hon lyfter fram ”Gudfadern 2”, där vi får möta Vito Corleone som barn hemma på Sicilien, som en mer realistisk skildring.

– Vi får se hur han redan som liten är väldigt lugn och stabil och inte så lättskrämd, när han är med om de här händelserna. Filmen visar hur hans medfödda personlighet samverkar med miljön som han växer upp i.

Tova Winbladh föreslår ett annat skäl till att de här historierna har blivit så populära: att de speglar människans behov att formulera en begriplig berättelse om sitt eget liv.

Vi är ibland lite för styrda av de här berättelserna – samtidigt som de är nödvändiga.

– Vi gillar att skapa berättelser om oss själva för att få en sammanhållen bild och en känsla av meningsfullhet. Det gör vi hela tiden med allt som händer i vår vardag, ”det var för att det här hände som jag hamnade här”.

När vi skapar våra egna ”origin stories” lånar vi ofta dramaturgin från film och tv, men resultatet blir inte alltid så konstruktivt. Till exempel kan vi fastna i idén om att vi är skadade av vissa jobbiga barndomsupplevelser, och därför måste lagas innan vi duger, i stället för att acceptera att våra personlighetsdrag till stor del är medfödda, förklarar Tova Winbladh.

– Man kan tappa bort de möjligheter som finns i nuet, genom att ha en alldeles för stark berättelse. Vi är ibland lite för styrda av de här berättelserna – samtidigt som de är nödvändiga. Om allting bara händer utan något sammanhang så blir det kaotiskt att leva. Där behöver vi berättelsen om oss själva.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.