Lifestyle är bara ännu ett sätt att sälja sin själ
Anna Björklund missar tomheten och lögnerna
Anna Björklund minns när hon för några år sedan satt i en paneldiskussion, och sa att hon skulle vilja upphöja ”lifestyle” som konstform. Jag hade nog också rynkat på näsan, som hon menar att publiken gjorde, eftersom jag varken tycker att det borde upphöjas eller att det är en konstform.
Björklund skriver att det resonemang hon förde då verkar ha gjort sig högst gällande idag: Idag anses lifestyle, alltså att piffa, dutta och dona hemma, vara viktigt och inte längre ”vidrigt töntigt”, en ”borgerlig pose” eller för den del delen en ”kvinnofälla”.
Lifestyle-kvinnan verkar ha fått sin revansch i samhället – hon gör comeback! Efter flera år av, vad det verkar som; stigmatisering, så har nu äntligen de annars så vilsna ungdomarna som tidigare varit rebelliska ”utan anledning”, fattat grejen. Kokboksförfattare i yngre medelåldern jämförs med rockstjärnor och heminredningsinfluencers analyseras på stora kultursidor.
Det där med ”Kan jag stå för det här?” verkar inte vara ett resonemang längre.
Men man står lite dumblind om man utelämnar det faktum att lifestyle-konceptet är kommersiellt gångbart, och just därför anses ”intressant”. På Björklund verkar det som att de coola tjugoåringarnas nya intresse för recept och att arrangera snittblommor bara är sprunget ur deras förstånd och renaste begär.
Liftestyle är något mer än att bara konsumera sig fram till sin identitet. Man slipper oroa sig över att ha sålt sin själ. En livsstil är lättare att gambla med, den går att ruska av sig och forma om och gagnar således marknaden perfekt. Liftstyle verkar också närmast apolitiskt. Äntligen, efter många, hårda år av identitetspolitik. Det här är bara en stil, en estetik, myspys.
Har man lämnat sin själ och integritet åt sidan blir det möjligt att ibland vara ”subversiv” konstnär, ibland selfcare queen, ibland antikapitalist, ibland låta ansiktet täcka en hel husvägg i centrala Stockholm. Det går att konsumera sig ur och konsumera sig fram till, utan större rabalder. Det där med ”Kan jag stå för det här?” verkar inte vara ett resonemang längre. Man kan låtsas stå för saker, det har ändå inte med jaget att göra, det står precis utanför.
Men just denna lifestyle som Björklund intresserar sig för är också ett tecken i tiden, och ett ytterst politiskt sådant.
Det visade sig vara möjligt att kapitalisera på konceptet feminist, då är det givetvis så att den konservativa kvinnan och hennes sysselsättningar är högst angelägna för marknaden. Och då är de förpassade till hemmet, sig själv och sin kärnfamilj, inte till gatorna. Istället för en konsertbiljett; en dyr vas, en prenumeration på snittblommor, en tandborste eftersom det är det tryggaste som finns.
Björklund ställer lifestyle mot ”mörka subkulturer” som ungdomarna, enligt henne, verkar ha slutat med. Jag vet inte vilka hon menar. Men för många var det just i subkulturerna ungdomarna fann sina trygga hem. I queera rum, ute på gatorna där vännerna supportade sina bröder och systrar när de körde sina första rhymes på parkbänken eller i sunkiga källarlokaler med dammiga soffor, de fann varandra efter att ha ätit konserver i regnet och dygnat i kön till sitt favoritband.
Nu blir konservativa, högerpopulistiska krafter allt mäktigare, en gayklubb blir beskjuten, pridetågen ställs in eftersom hoten är överhängande, abortlagarna skärps, en musikgenre som tidigare beskrivits som livsviktig för unga som lever i socioekonomiskt utsatta områden beskrivs nu som navet för gängkriminella bildningar.
Då är propagandan för hemmen som den enda trygga platsen ett vinnande affärskoncept. Där har du kontroll, tvingas inte beblandas med det ruggiga där ute. Bara du ger hemmet lite näring och kärlek, lite dammvipp och puts och i förlängningen lite konsumtion och omväxling av stilar, så ska du se att det blir bra. Inte konstigt att ungdomarna sitter och stirrar på lögnerna om de inredda bostadsrätterna, fula som stryk, och tror att det är det viktigaste som finns.