”I grottorna, där vi kan vila i varandras blickar”
Det som händer i utkanten av Pride är mest intressant
När jag var på min första pridefestival var jag fjorton. Jag visste ingenting om stolthet men allt om skam. Den gången handlade det om att ta sönder skammen, skapa utrymme att växa. Den gången handlade det om spegling, om att med en kikare se in i vad som skulle kunna bli min framtid. Överallt äldre lesbiska par, familjer som såg ut som det jag drömde om att ha en dag. Den gången handlade det mer om mig och mindre om oss. Det var eld och explosioner i bröstet.
Det var att jag knäppte upp skjortan när det blev för varmt, blottade magen för hela staden. Jag och min vän sprang hand i hand för att komma ikapp resten av vårt gäng, vi hamnade i tomrummet mellan två block och plötsligt var vi två något att visa upp. Vi två som sprang hand i hand blev något att applådera åt, världen strålade mot oss och vi strålade mot varandra. Lärde jag mig stolthet då? Glömde jag min skam?
Det har gått elva år sedan dess, och jag undrar om allt är annorlunda nu. Jag går på poesiuppläsning på biografen Panora, det är den nya lesbiska bokhandeln Page 28 som anordnar, i samarbete med Malmö stad. Lesbisk bokhandel, känner mig uråldrig när jag kommer på mig själv med att tänka: ”sånt här hade vi inte när jag var tonåring”.
Rummet är fullt av bekanta ansikten, både de jag faktiskt känner igen, men också de jag tror mig veta något om. Det finns en värme i att landa, vila i någons blick. Känna att det här är vårt rum nu, vårt självklara rum, inget att överraskas av längre. Att här, i utkanten av det stora Pride-jippot, här har de byggt en grotta åt oss.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez och Petra Mölstad läser upp dikter, efter att det har varit öppen scen och ett par nervösa förstagångsläsare vågat sig upp bakom mikrofonen. Tänker att fler hade vågat sig upp om poeterna fick läsa först, att vi alltid har behövt föregångare för att våga. Jag har hört båda poeterna läsa förr, läst deras ord många gånger själv, även här känslan av att komma hem. Att sitta längst fram och mima med i dikterna om queer kärlek, uppror, kamp. Att en poesiläsning får kännas som en konsert, en demonstration.
Det är omöjligt för mig att befinna mig i explicit queera sammanhang utan att bli nostalgisk. Associera exakt allt med hur jag kände mig som tonåring
Utanför fönstret går en oändlig ström av tonåringar insvepta i regnbågsflaggor, äldre lesbiska par hand i hand, vackra, alla är så vackra. Är det oförskämt av mig att flera dagar i efterhand minnas folkströmmen starkare än poesin? Starkare än atmosfären i rummet? Att allt jag kunde tänka på när jag satt där och såg ut genom fönstret var min första prideparad, då när kampen inte fick plats för euforin var helium i bröstet.
Jag nickar i takt till rytmen i Bohm Ramirez dikter och känner att jag vill vara med, man vill alltid vara med, visst vill man? Man vill alltid gå upp på scenen och bli en bakgrundsdansare eller kanske bli artisten själv, man vill alltid hoppa in i dansringen, paraden, performancet. Är det pandemin som gjort oss utsvultna? Jag tror inte det. Temat för årets World Pride är ”You are included”, och trots att jag fnyst högt och länge åt ironin i att den hyperkapitalistiska pridefestivalen som har Nestlé som sponsor, gör anspråk på inkludering, så betyder orden något för mig. Man vill alltid vara med.
Två dagar senare går jag på Shirley Harthey Ubillas dansperformance på Inkonst och sitter återigen med nickande huvud, fötter som stampar takten i golvet. Harthey Ubilla dansar, springer, och stroben blir långsammare och långsammare, vitt och svart ljus och man ser kroppen med längre och längre mellanrum, återigen vill jag vara med.
Publiken sitter i en kvadrat runtom scenen där Harthey Ubilla dansar, skriker, klär av sig, går mellan att vara subjekt och objekt i tvära kast. När hon går fram till olika personer i publiken och ber dem torka svetten från hennes kropp vet jag allt om ömheten med vilken de lyder henne.
Föreställningen heter Abject of desire, beskrivs som ett försök att göra en annanhet, styra betraktarens blick som blir en spegel av subjektet. Handlar om lesbiskhet och ras. Jag glömmer bort orden om abjektion så fort jag läst dem. Minns bara min fascination när konstnären lyckades få hela publiken att ena minuten skratta och ömma, för att i nästa känna obehag.
När Shirley Harthey Ubilla tar av sig tröjan på scenen minns jag min första prideparad, min uppknäppta skjorta. Det är omöjligt för mig att befinna mig i explicit queera sammanhang utan att bli nostalgisk. Associera exakt allt med hur jag kände mig som tonåring, mina mest kärnfulla minnen, tänker att det har att göra med avsaknaden av de rummen som idag är så självklara för mig.
På min första pridefestival hade jag inte råd att gå in på festivalområdet, det kostade fyrahundra kronor. Men en volontär smugglade ut gula festivalarmband till mig och mina vänner, släppte in oss så vi kunde stå framför den stora schlagerscenen på Kungsträdgården och känna oss obekväma. Inte passa in. Tänka att om det här är queerhet, vad är då jag?
Jag slås återigen av att det som händer i utkanterna av Pride är det som är mest intressant. Det som uppstår som organiserat motstånd eller i kontrast till det stora och kommersiella. I blackboxen på Inkonst, där man får ta del av storslagen konst helt gratis. På de små poesiscenerna, där folk vågar läsa upp för första gången. I grottorna, där vi kan vila i varandras blickar.
