Därför vägrar Tyskland sluta köpa rysk gas
Europa finansierar Putins krig – men priset för ett embargo anses för högt, enligt regeringskälla
– Ett energiembargo på olja och gas skulle kunna leda till tio års recession och vara ett dråpslag för den europeiska ekonomin. Det vore en katastrof.
Det är inte vem som helst som säger det, utan en senior källa i den tyska regeringen. Jag har jagat honom för det här samtalet, han har avbokat och bokat om. Jag trodde in i det sista att han skulle ställa in igen, men nu sitter vi här på ett kafé i Berlins Prenzlauer Berg.
Jag vill att han ska förklara vad den tyska regeringen tänker. Jag vill veta, eftersom det är här nästa steg i kriget avgörs. Och kanske i Europas historia.
Det är drygt sex veckor sedan Putins invasion av Ukraina. Strax därefter gick Olaf Scholz upp i talarstolen i det tyska parlamentet. Världen av i dag kommer inte vara samma som i går, sade han. Han kallade det Zeitenwende, epokskifte. Budskapet var att Tyskland hade haft fel, och att Scholz förstod det.
Till en början upplevdes den tyska omsvängningen som kraftfull. Men sedan dess har världen sett bilderna från Butja och Mariupol. Och visst, Olaf Scholz sade två dagar före invasionen att Nord Stream 2 inte skulle tas i bruk. Men gasen och oljan pumpar fortfarande genom ledningar som redan fanns på plats, och åt andra hållet flödar pengarna tillbaka till Moskva.
Det är ett outhärdligt men ovedersägligt faktum att Europa finansierar Putins krig. Samt att det är Tyskland som nu håller emot att stänga av kranarna.
Flera tyska ekonomer och tankesmedjor menar att Tyskland visst har råd med ett embargo. Att det absolut skulle få stora konsekvenser, men att dessa skulle kunna gå att möta. Hos befolkningen finns en majoritet för att gå längre. Men regeringen håller emot.
– När Scholz tillträdde så tillsatte han genast en arbetsgrupp med en liten grupp ministrar som började räkna på vad ett energiembargo skulle innebära. Många av de kritiska ekonomernas modeller är för begränsade, antagandena för optimistiska, och de missar komplexiteten i frågan. De förutsätter enorma och obegränsade stödpaket till både företag och hushåll, i mycket större omfattning än under covid. Och hur länge? De räknar inte heller med effekterna för andra EU-länder som är lika beroende av rysk gas som Tyskland. Och de underskattar vad det skulle få för konsekvenser för fattigare länder i världen om Europa köper upp all tillgänglig gas och olja. Det skulle kunna driva upp priserna enormt och få fruktansvärda konsekvenser, säger min källa.
Den tyska politiken gentemot Ryssland har långa och mångförgrenade rötter. Under kalla kriget lanserade Willy Brandt, då borgmästare i Västberlin, senare kansler i Västtyskland, det som kallades Ostpolitik. Hjärnan var hans medarbetare Egon Bahr som blev en av efterkrigstidens viktigaste tänkare. Idén med Ostpolitik var att hålla i den då radikala och verklighetsfrämmande visionen om tysk återförening. Öst och väst skulle knytas samman med små och många trådar. Kulturellt utbyte, vänskapsstäder, handel, språkkunskaper. Kontaktytorna skulle öka och konfliktnivån gå ner. En av dessa trådar var energipolitiken. Den första ryska gasledningen till Tyskland invigdes 1973.
… drygt 75 år efter att Röda armén intog Berlin så är det nu Tyskland som avgör hur långt EU ska gå.
– Flera andra EU-länder är mer beroende av rysk gas än vad vi är. Men folk fokuserar på Tyskland eftersom vi är det största EU-landet. Vi får leva med detta, vi har en särskild roll att spela i den här konflikten, på grund av vår historia.
Putin har med invasionen av Ukraina brutit med efterkrigstidens mest grundläggande regler, och han har gjort det i Europa. Om inte Europa agerar kraftfullt nu, vad blir konsekvenserna? Frågan är moralisk, men också strategisk. Och drygt 75 år efter att Röda armén intog Berlin så är det nu Tyskland som avgör hur långt EU ska gå.
Bilden kompliceras ytterligare av samtidshistorien och det faktum att Tyskland under eurokrisen begärde enorma uppoffringar av länder som Italien och Grekland. Denna gång är det Tyskland som utsatt Europa för stora risker genom sitt beroende av rysk energi.
Att inte kunna offra mer när man tidigare krävt så mycket av andra är en skamlig position, skrev den tunge amerikanske ekonomen Paul Krugman i helgen. Även i den tyska debatten är kritiken mot regeringen hård, och bättre lär det inte bli av att Ukraina i veckan lät hälsa att den tyske presidenten Steinmeier inte var välkommen till Kiev på grund av hans stöd för Rysslandspolitiken under tiden som tysk utrikesminister.
– Det är så lätt att vara efterklok. Trots alla underrättelseuppgifter så var det många som inte trodde att en invasion var möjlig. Inte ens president Zelenskyj trodde det i sitt tal på säkerhetskonferensen i München några dagar före invasion, säger regeringsföreträdaren.
Han har en poäng. Den tyska politiken har haft skarpa kritiker, särskilt efter Rysslands invasion av Krim. Men sanningen är också att många litade på Angela Merkel och tyckte att den tyska linjen var rätt tills den blev fel.
Ett kort ögonblick efter Rysslands invasion av Ukraina kändes det som om Europa skulle sluta sig samman, dra en gräns mot Putin. Men sedan vann Orbán, Putins bästa vän i Europa, övertygande valet i Ungern och i Frankrike gick Marine Le Pen i helgen vidare till andra omgången i presidentvalet. Frågan är vilka vägval Europa egentligen står inför.
Hans poäng är att kapitalism i själva verket fungerar bra utan demokrati.
Att ge mer pengar till försvaret som Tyskland nu lovat att göra låter dramatiskt, men är egentligen inte svårt. Det utmanar inga strukturer i vardagen, inte hur företag verkar eller hur människor lever sina liv. Det är ett löfte om att politiken löser det som behöver göras. Som att tro att den enda frågan Sverige behöver diskutera nu är den om Nato-medlemskap – inte vår egen energipolitik, vår handel med Kina, vår roll i Europa. Försvarspolitiken som en quick fix på en helt ny situation som kanske behöver mycket mer komplexa svar och svåra beslut.
– Dagens tyska politik gentemot Ryssland bottnar lika mycket i västvärldens hybris efter 1989 som i Ostpolitik. Den bygger på föreställningen att fria marknader och kapitalism skulle leda till demokrati.
Det är den tyske historikern Philipp Ther som säger det. Han är professor i europastudier vid universitetet i Wien.
Hans poäng är att kapitalism i själva verket fungerar bra utan demokrati. Och att tyska företag har struntat blankt i vilka samhällen de har gynnat de senaste decennierna.
– Stora investeringar har gått till Ungern, tänk om de i stället hade placerats i Slovakien, och stöttat den demokratiska utvecklingen där? Och Kina och Ryssland har alla struntat i, säger Philipp Ther.
Liknande tankar har Jana Puglierin, expert på försvarspolitik och Tyskland, knuten till tankesmedjan European council of foreign relations.
– Vi är ett land vars ekonomi bygger på export. Om vi går mot en värld där handelskrig och sanktioner är det nya normala så utmanar det hela den tyska affärsmodellen.
I början gick det lätt för EU att komma överens och fatta historiska beslut, som när länder som Tyskland och Sverige skickade vapen, eller Schweiz införde ekonomiska sanktioner. Men vad händer nu? Det finns en folklig opinion som kräver mer, som inte vill att Europa fortsätter finansiera Putins krig. Det finns också en motreaktion som syns tydligt i den franska valrörelsen. Rädslan för ett stigande missnöje kan delvis förklara den tyska positionen. Och känslan i Berlin av trevande, snarare än beslutsamhet.
… den stora förlusten kanske är att vi invaggat oss själva i lögnen att frihet och demokrati är synonymt med tillväxt och öppenhet
– Det tyska nationella intresset har likställts med ekonomiskt välstånd under de senaste 30 åren. Den stora, underliggande strategin har varit att vi ska vara ett större Schweiz, ett land som kan exportera och handla med vem som helst. Det har fungerat bra för oss, men inte för våra grannar. Inte för Ukraina, säger Payam Ghaleldar, statsvetare vid Hertie-universitetet i Berlin.
Mitt i detta dilemma står Tyskland nu, och Europa. Och Sverige, som ett slags mini-Tyskland, beroende av export med omvärlden, ett land som glatt handlar med Kina och säljer vapen till Saudiarabien. Just nu står den ryska gasen i fokus. Men frågan som kriget i Ukraina kräver svar på är större, och gäller oss alla: om handel, öppenhet och öppna marknader inte räcker för att bygga säkerhet och demokrati utan tvärtom kan undergräva dem – vad väljer vi då?
– I längden tror jag att demokratin vinner, eftersom den uppmuntrar innovation och skapande. Det gör den starkare, säger min källa, företrädaren för den tyska regeringen.
Jag tänker att jag hoppas att han har rätt. Men också att argumentet, återigen, är ekonomiskt. Och att den stora förlusten de senaste 30 åren kanske är att vi invaggat oss själva i lögnen att frihet och demokrati är synonymt med tillväxt och öppenhet. När det i själva verket är något mycket svårare, som kräver mer av oss.
