När börjar och när slutar ett folkmord?

En konferens om folkmord och minnespolitik belyser processerna bakom vad vi väljer att minnas

Turkiska soldater 1915, vid tiden för folkmordet då omkring en miljon armenier, och hundratusental assyrier, syrianer, kaldéer och greker mördades.

Helgen 20–21 maj håller jag till på konferensen ”Minnespolitik, folkmord och rättvisa” i Fittja och Hallunda, anordnad av Mångkulturellt centrum i samarbete med ABF Botkyrka-Salem, som en del av ett kunskapsuppdrag från Botkyrka kommun.

Gabriel Melki, kommunalråd i Botkyrka, inleder med att säga att det här är en konferens med en politisk intention: den vill belysa de folkmord som, till skillnad från Förintelsen, inte uppmärksammas. I synnerhet det osmanska folkmordet mot kristna minoriteter 1915–1916, där cirka 1,3 miljoner kristna mördades, men också andra.

Det osmanska folkmordet mot kristna minoriteter är visserligen, efter Förintelsen, det folkmord som det forskas mest om, men det är och förblir politiskt känsligt att lyfta, inte minst nu när Sverige är på väg in i Nato och Turkiet kan diktera villkor. Turkiet som för lite mer än hundra år sen hade en kristen befolkning på mellan 20 och 25 procent, har i dag en kristen befolkning på en promille.


Under konferensens första dag talar forskare och under den andra dagen aktivister, konstnärer och pedagoger – en välkomponerad mix som lyckas täcka både brett och djupt och faktiskt också utmana.

Här talas till exempel om massavrättningar av politiska fångar i Iran under 1980-talet, och att frågan om dessa kan vara folkmord nyligen kommit upp under en rättegång vid Stockholm tingsrätt. Det talas också om det pågående folkmordet i Tigray som sker i nästan total medieskugga (jämför med uppmärksamheten kring Ukraina).

Men här diskuteras och fördjupas också flera aspekter av folkmord och brott mot mänskligheten generellt, och varenda programpunkt är värd att höra i egen rätt, och kommer också att finnas tillgänglig i efterhand på MKC:s Youtube-kanal.

Majoriteten av världens länder, ledare och grupper som gjort sig skyldiga till folkmord lägger i stället locket på och tror att det ska stärka dem

En fråga att tänka på: När börjar ett folkmord och när slutar det? Till exempel folkmordet på cirka 800 000 tutsier i Rwanda: Började det 1994 när hutunationalister via radio uppmanade sina etniska fränder att slakta ”kackerlackorna”? Eller började det snarare i början av 1900-talet när belgiska kolonialherrar exploaterade motsättningar som fanns för egna syften, behandlade eliten i landet som ett eget folk (tutsier) och konsoliderade deras maktställning? Eller började det någon tredje stans?

Sociologen Berolin Deniz utbrister i tårar att folkmordet på kristna i Mellanöstern bara fortsätter. Varför kan inte Turkiet, som Tyskland, ta ansvar, erkänna och göra upp med sin historia? undrar hon.

Men som Svante Lundgren, docent verksam vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, påpekar, är Tyskland här undantaget, inte regeln. Majoriteten av världens länder, ledare och grupper som gjort sig skyldiga till folkmord lägger i stället locket på och tror att det ska stärka dem.


Ett personligt panelsamtal samlar ättlingar efter Seyfo, där cirka 300 000 assyrier och syrianer mördades, och ställer frågan hur detta arv präglat deras världsbild och självbild. På ett djupt rörande sätt förmår panelen vara ödmjuk, öppenhjärtig och självkritisk. Poeten Daniel Boyacioglu menar att folkmordet präglar hans liv på alla plan, till exempel genom plikten att välja en partner inom gruppen, för att bevara spillrorna av religion, kultur, språk och historia och föra det vidare till nästa generation. Att inte göra det skulle bli ett medvetet ställningstagande som alienerar en från gruppen och arvet.

Panelen tar också upp hur kvinnors öden under och efter folkmordet (våldtäkter, bortrövanden, tvångsgiftermål med och barnafödande åt turkiska och kurdiska män) alltid varit svårare och skamligare att prata om än männens öden. Liksom om hur den konservativa och patriarkala syrianska och assyriska ortodoxa kyrkan behöver reformeras för att vara aktuell också för nya generationer i Sverige. Och om hur svår balansen mellan tradition och förnyelse är mot bakgrund av ett folkmord.


Allt som handlar om folkmord handlar om tävling”, konstaterar Svante Lundgren. Förintelsen av judarna blir, som Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, påpekar, både det folkmord som andra drabbade grupper tävlar med och som de också drar nytta av för att föra fram sina egna. 

Mirjam Katzin, samordnare mot antisemitism i Malmö, lyfter också hur Förintelsen av sex miljoner judar i Europa är ett privilegierat folkmord på så sätt att det i dag får stor politisk, medial, kulturell och pedagogisk uppmärksamhet, men påminner också om att det inte alltid har varit så, utan är resultatet av de senaste 20 årens kamp. 

Det första folkmordet, i Srebrenica, är välkänt i väst, det andra omtalas nästan aldrig men är fortfarande ett öppet sår i många serbers liv och medvetande

Tillsammans med den prisade gymnasieläraren Marie Sterling, som undervisar i svenska, religion och historia i Botkyrka, pratar hon om den konkurrens och spänning som kan uppstå i klassrum när man undervisar om Förintelsen och elever samtidigt upplever en brist på erkännande för det ens egen grupp varit utsatt för och den rasism man själv drabbas av, vilket kan resultera i ett motstånd mot att ta till sig kunskap om Förintelsen.

Vad som definieras som folkmord och inte, vad som anses vara värt att minnas och inte, är alltid komplicerade och politiserade processer. Och att detta stämmer visar sig när någon i publiken frågar: ”Varför heter det förintelsen av judarna men folkmordet på romerna? Distinktionen rangordnar!”


Själv har jag dragits till konferensen för att två folkmord alltid kastat sin skugga över mitt liv som svensk-serb. Folkmordet i Srebrenica, där bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic mördade cirka 8 000 bosniakiska män och pojkar 1995 och folkmordet på serber under andra världskriget i Oberoende staten Kroatien (som omfattade dagens Kroatien, Bosnien och Hercegovina och delar av dagens Slovenien och Serbien). Man räknar med att mellan 300 000 och 350 000 serber mördades, men siffrorna är osäkra då den kommunistiska regimen i Jugoslavien inte uppmuntrade oberoende forskning för att inte öka spänningarna mellan olika etniska grupper. 

Det första folkmordet, i Srebrenica, är välkänt i väst, det andra omtalas nästan aldrig men är fortfarande ett öppet sår i många serbers liv och medvetande. Min pappas bästa vän som dog bara häromåret – hela hans familj och släkt mördades i koncentrationslägret Jasenovac. Han räddades av en kroatisk granne och växte upp på barnhem. 


Jag har undrat om många serbers motstånd mot att befatta sig med folkmordet i Srebrenica och andra krigsförbrytelser begångna under krigen på 1990-talet har att göra med att detta folkmord får uppmärksamhet medan ”deras” folkmord alltid förbises. Jag har tänkt att många serber kanske skulle ha lättare att ta till sig de grova oförrätter som ”vi” har begått mot andra om ”våra” oförrätter också skulle få plats och erkännande. 

Fast kanske stämmer denna logik inte alls?

Lea David, forskare vid University College Dublin, och hennes föreläsning: Between human rights and nationalism: memory, recognition and multiculturalism from a critical perspective är konferensens tyngsta och mest provokativa inslag, och lyckas röra upp en del känslor. En särskild eloge till arrangörerna att man i ett så här laddat ämne också vågat bjuda in en inte helt okontroversiell tänkare. 


David menar att den i dag globalt förhärskande MR-diskursen är en ideologi som lyfter fram ”offret” som den nya hjälten. Resultatet är att alla vill vara offer så att de kan få gehör, vilket i sin tur genererar förenklade versioner av historia och politik där alla människor i alla konflikter kan kategoriseras som goda och onda enligt rigida mallar. 

MR-diskursen har en särskild agenda för minnespolitik efter folkmord och andra massövergrepp. Agendan, som David benämner moral remembrance, består av tre element – ”facing the past”, ”duty to remember” och ”victim-centered approach” – och den verkställs av institutioner, NGO:s, museer, sannings- och försoningskommissioner, läroböcker, akademiker, med flera.

Folkmord och minnesarbeten ser olika ut utifrån olika historiska och sociologiska processer

David menar att de mallar för korrekt minnesarbete som dessa aktörer driver fram och som framställs som nödvändiga för att läka stater med en svår historia och komma bort från trauma och våld, är direkt skadliga. Med utgångspunkt i sin forskning på västra Balkan och i Israel/Palestina, argumenterar hon för att mänskliga rättigheters moraliserande minnesagenda inte leder till att göra människor mer mottagliga för mänskliga rättigheter, utan tvärtom enbart tjänar till att stärka nationalistiska känslor, uppdelningar och fientlighet längst etniska linjer. Den skapar en politisk kamp som exkluderar andra grupper än de ”rätta offren” och därmed skapas en hierarki mellan grupper för lång tid framöver som leder till nya former av och mer social ojämlikhet och korruption. Moral remembrance leder paradoxalt nog till en oförmåga att uttala fakta liksom att förstå illdåd från andra perspektiv än det egna. 

David menar också att moral remembrance utgår från falska antaganden. Folkmord och minnesarbeten ser olika ut utifrån olika historiska och sociologiska processer. Något som funkade på ett ställe kommer inte att funka på ett annat. Att verkställa agendan utan vidare begränsar människor i deras föreställningsförmåga. 


Kanske är det svårt att omedelbart övertygas av Lea David i alla delar, men jag kommer i alla fall ägna semesterkvällarna åt att läsa hennes bok The past can’t heal us: The dangers of mandating memory in the name of human rights för att tänka vidare i frågan.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.