Kapitalismen erbjuder på sin höjd en spegel
Depot i Rotterdam är inte en konsthall – bara ett bankkonto
I Edgar Allan Poes Hans Pfaalls underbara äventyr singlar ett brev ner från en sjunkande ballong till Rotterdams borgmästare, Superbus von Underduk. Hans Pfaall berättar att han försvann hastigt för att resa till månen i sin ballong. Men allt är en bluff, sanningen är att han flydde efter att ha mördat sina fordringsägare.
När Winnie Maas från holländska arkitektbyrån MVRDV berättar för sin borgmästare så är det inte om ballongfärder till månen utan om en upp-och-nervänd Ikea-bunke. Blanda Blank. En salladsskål som stand up-comedy.
Senaste monsterhiten i arkitekturen är rund, blank och 40 meter hög. Den kallas Depot och presenterar sig som världens första publika konstlager.
Mer än 90 procent av all konst förvaras i förråd. Depot är Boijmans Van Beuningens museums lager. Rotterdams största konstsamling. Nu ska alla deras 151 000 ting bli tillgängliga.
Tillgängliga? Depot vill inte vara konsthall. Utan lager och konserveringsateljé. Men sanningen är: Ett bankkonto.
Frans Boijmans (1800-tal) och Daniël van Beuningens (1900-tal) samlingar förvaltas numer av kommunen. Men de är ändå inordnade i en konstmarknad av värdepapper. Depot erbjuder ingen estetisk upplevelse, den vill bara vara ett blankt ark.
Dagens arkitektur är form follows finance. Rotterdam är bästa exemplet. Ett kontor från 1953 vid stationen, Groot Handelsgebouw, steg exempelvis från 1,5 till 3 miljarder kronor på drygt ett år. Utan att något förändrats. Vinsten är frukten av omvandlingen av fastigheter till värdepapper. Staden är en tabula rasa, arkitekturens funktion är nu att attrahera pengar. Rotterdam är den europeiska nyliberalismens Dubai. Spektakulära hus? Jodå. Men till priset av arkitekternas själar.
Depot är en stor kruka som speglar staden runt. Krönt med fragment av skog. Björk. Gran. Huset är klätt med krökta speglar. Porten är arkitekters våta dröm om en perfekt detalj, en måsvingedörr. Men det är ett misstag att se lamborghini-lyxen som kvalitet, den är ett finansiellt instrument.
Inne är huset överraskande trångt. Genom historien har arkitekter ritat grandiosa rum, ibland som byggherrars luftslöseri, ibland som människans litenhet inför Gud. Under demokratins epok ville det jättestora rummet ge människan en del av friheten.
I dag är hus diagram som säkerställer varje kvadratmeters lönsamhet. MVRDV är bäst på att packa exceltabeller. Värdet avgörs i kalkylen. Stora byggnader ger oss inte längre svindlande rum. Nej, ingen upplevelse bakom varumärkesfasaden.
”Förutom de ovan uppräknade artiklarna förde jag till the dêpot, och gömde där, en av M. Grimms förbättringar av apparaten för kondensering av atmosfärsluften.” Hans Pfaall berättar om platsen i Rotterdam där han samlade saker för att skapa sin ballong. Sin bluff. Det som skiljer Poe från MVRDV är cynismen. För Poe var Rotterdam inte en tom anonymitet utan en hamn där allting var möjligt. Bluffen, synvillan, är en mänsklig möjlighet.
Motsatsen till bluffen är inte det autentiska utan det cyniska. Gärna presenterat som äkta och naturligt. Ett vitt papper, ett lager. Med cynismen kommer kapitalismen att lägga beslag på allt som kallas frihet och sannerligen inte erbjuda några sublima rum i utbyte, utan på sin höjd en spegel.
