Vardagar som kan pågå hela vägen till graven

Ingen orkar bry sig om Lundells faktafel

Nyligen släpptes den sjunde volymen i Ulf Lundells ”Vardagar”.

Förra sommaren brände Caroline Seger en straff som hade inneburit OS-guld till Sverige i fotboll. Istället blev det Kanada som stod på den vinnande sidan, efter att målvakten Stephanie Labbé spikat igen i straffläggningen.

I Ulf Lundells historieskrivning heter det något annat. I volym 7 av Vardagar-serien står det istället att läsa att Australien står för motståndet. Det är Offsides podcast som berättar om missen, och har lagt märke till att han inte gör särskilt gedigen research när han skriver om fotboll. Inte annars heller, får man anta. Vardagar måste vara ett helvete att hantera som redaktör, men jag är egentligen inte ute efter att göra ner varken redaktören eller Ulf Lundell.

Däremot framstår slit och släng-mentaliteten i det som alltmer kommit att likna Lundells magnum opus som symptomatisk. Med hans egna småslarviga teckningar som pryder omslagen. Vardagar är nu uppe i sju tunga volymer, och visar inga tecken på att stanna av. Varför skulle de? Alla älskar dem. Succén var ögonblicklig och ihållande. Kritikerna får inte heller nog. Det kallas hypnotiskt, en ny sorts generationsroman som förtjänar Augustpriset, roligt, rörande, och känns som att besöka en gammal vän. Uppmaningen är i princip samstämmig: ge oss mer! Vardagar 45, hela vägen till graven.


Jag har inte läst en rad av serien, utom när mina självpåtagna bödlar till vänner skickar skärmdumpar på de partier där jag medverkat. Vilket hela mediesverige har, vid det här laget.

Det handlar inte om någon principiell bojkott. Men jag vet exakt hur det låter, och hur det kommer fortsätta låta. Dagbokens förrädiska skimmer av autenticitet är kanske det lättaste som finns att dras med i. Den kräver inget motstånd och är både mysig och skvallrigt kittlande.

Och jag känner ett stilla vemod över att en artist och författare som följt med mig under så stor del av livet inte längre skriver romaner eller särskilt många låtar. Skönlitteraturen anses helt enkelt inte särskilt intressant.

Det blir svårt att inte se sambandet med Lars Norén, som trots sin enorma produktion av poesi och dramatik kanske i slutändan främst blir ihågkommen för sina utbrott mot DN:s kritiker. Dagböckerna kräver, till skillnad från i princip all annan konst, ingen utveckling. Tvärtom kommer folks kärlek från tryggheten i att allt fortsätter enligt samma mall – fåglar, väder, kvinnor, gnäll på media och så vidare. Så bildas ett sorts lapptäcke som gärna ger sken av att förmedla en sorts helhetsbild av samtiden, landet vi lever i. Men som i själva verket hastar förbi alla stora förlopp, genom att bara nämna dem. Då spelar det inte så stor roll om Sverige förlorar mot Australien eller Kanada. Det är ju bara en dagbok.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln