Asiatisk progg är roligare än du tror

Den som inte reser all inclusive kan upptäcka en hel del

Jag glor på schlagerfestivalen.

Programledaren Per Andersson introducerar Ann-Louise Hansons gamla kompband Sannex, som ska framföra ”All inclusive” – en lovsång till semester – med orden: NU ÄR DET DAGS FÖR ASIATISK PROGG!

Om jag tolkar saken rätt bygger skämtet på åsikten att det är ”pretto” med ”smal” kultur från… världens mest folkrika kontinent.

Men hotet var blott flabb! Ikväll erbjuds bara tomhet, dumhet, lördagskväll, apatiskt stirr, asiatisk progg – HAHA! DET SKULLE SETT UT!

Istället dunkar Sannex fram en folkfestsång om att sätta sig på röven under ett parasoll:

”Utanför stängslet så kostar det och så / vi stannar här inne / jag vill aldrig gå.”

I det här råkalla landet är nya intryck uppenbart haram.

Senaste året har det ojats över att det är så hemskt att inte få flyga flygplan, upp och ned, fram och tillbaka, något som alla svenskar gjorde örtiotvå gånger per år fram till att en utomeuropeisk sjukdom slängde skräck över stugorna. Det borde vara psykologiskt omöjligt att resa så mycket och ändå vara så ointresserade av världen.

Men icke!

”Ointresserade” är för övrigt fel beskrivning, allt är mest tönterier – en påklistrad men nationellt etablerad pose; en rökrutestil där IQ Badboll pumpar på provet och som belöning får torrjucka Klimpen. Men vi VET hur det brukar gå för pluggets tuffingar:

ÅT HELVETE!

Skitsamma om pandemi råder. Sverige befinner sig i mental isolering 24/7, året om. Alla är födda med främlingspass, utcheckade från barndomen, och reser med öronpropp och sovmask, fulla som fan, ty allt är tomt, sårigt och FRAMFÖR ALLT TRÅKIGT.

Någonting som dock inte är tråkigt är – japp! – asiatisk progg.

Gruppen Les Rallizes Dénudés bildades i Kyotos studentkvarter, sent 60-tal. Namnet ska betyda "nakna handväskor", men medlemmarnas språkkunskaper sträckte sig tyvärr inte längre än till teaterkollektivet Gendai Gekijos hittepåfranska.

Där stod de, med ett bandnamn utan betydelse och förhäxande musik, som finns att höra på outtakes och bootlegs. 1970 deltog bassisten Moriaki Wakabayashi i kapningen av Japan Airlines Flight 351 tillsammans med medlemmar i vänstermilisen Japanska Röda Armén. Wakabayashi fick senare asyl i Nordkorea.

Vidare: Akira Ishikawa & Count Buffalos album ”Uganda: Dawn of african rock” från 1972 briserar av fusion. Ett bedövande möte i gränslandet mellan proto-metal och afrikansk funk. Ishikawa blev så berörd av ljuden han snappade upp under en resa – utan öronproppar – att han approprierade hela rasket vid hemkomsten till Yokosuka.

Allt det här kan jag säga något om, men inte här, inte i Sverige, detta land för idioter som älskar att resa, men som fantiserar om inget.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln