De hårda orden kan leda till färre övergrepp

Om vi kallar en spade för en spade kommer fler män att respektera gränserna

Tidigare i våras utspelade sig ett väldigt berörande samtal i Radiopsykologen, när en ung kvinna ringde in för att få hjälp med sitt kontrollbehov – hon blev orimligt arg om pojkvännen inte ställde in i diskmaskinen på ”rätt” sätt. Efter att med psykologen Lasse Övlings hjälp ha nystat i hur och när detta kontrollbehov uppstod, fann hon roten: en våldtäkt nio år tidigare.

Hon hade haft hjälp att bearbeta den men i henne brann fortfarande en vrede som flammade ut över de enda människor hon litade på: pojkvännen och mamma. I övrigt hade hon lagt locket på. ”Jag har inte sagt ordet på flera år”, sa hon.

För det är ju så, ibland försöker vi komma undan sanningen genom att inte benämna den. Våldtäkt är otäckt – man vill inte vara ett offer för en, man vill inte vara en våldtäktsman, man vill inte känna en våldtäktsman. Det finns ord man undviker.

Genom att använda de rätta orden blir inte bara handlingen tydlig, utan även ansvaret

Jag tänkte att det var nåt sånt som hände, när ingen i produktionsteamet bakom Paradise hotel grep in när en manlig deltagare förgrep sig på två kvinnliga deltagare som inte ville ligga med honom. Att något olämpligt inträffat insåg de, de skickade hem killen och de klippte bort exakt vad som hände när han förde ner sin hand mot en den ena tjejens underliv. Men de filmade, redigerade och sände.

Det var som att det var först när någon – antagligen först krönikören Irena Pozar i Expressen – kallade en spade en spade som det blev tydligt vad som hänt. Och det var mer än att ”tjejerna inte kände sig bekväma”. Det som hänt var ett misstänkt övergrepp och ett ofredande. Då, när det uttalades sex månader senare, polisanmälde produktionen saken.

Jag tror att det är en av de stora förändringarna efter Metoo, att allt fler vågar uttala de hårda orden. Våldtäkt, övergrepp, ofredande, trakasserier. Att använda dem skapar dålig stämning – i stunden och i debatten. Tidigare har det ofta fallit på kvinnan att parera oönskade, trevande händer och munnar, hon fick skylla sig själv om hon ”bjöd ut sig” (aldrig att man pratat om män som bjudit in sig). Genom att använda de rätta orden blir inte bara handlingen tydlig, utan även ansvaret.

Kanske är Metoo inte en revolution utan en omförhandling av spelreglerna. Jag säger inte att allt kvinnor vittnat om borde bli polissak, det finns gråzoner och det finns missförstånd. Men kanske att fler män slutar kränka kvinnors gränser när orden uttalas: ”sluta, du trakasserar mig/henne”.

En sak vet vi säkert, nämligen att det gamla tigandet inte förändrar något. Det som har hänt har ändå hänt, även om det bara yttrar sig som ett kvardröjande obehag i kvinnans kropp, eller som en flammande vrede.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.