Trumps vågspel kan få Iran att skaffa kärnvapen
Mycket osannolikt att landet ger upp sitt kärnteknikprogram
President Trump har ett kaotiskt sätt att föra politik, där han i ena ögonblicket kan se ut att hitta överraskande lösningar på gordiska knutar – bara för att i nästa ögonblick ta ett steg över randen in i en fullskalig katastrof. Hans tvära kast gör det hart när omöjligt att ens skönja hur (o)sannolika de olika scenarierna är för utfallet av en politisk kris. Ingenstans är detta så tydligt som i triangeldramat Israel-Iran-USA.
Trumps personliga allt-i-allo-diplomat Steve Witkoff började förhandla med Iran och det såg ut som att båda parter befann sig i samma universum. Trump ville ha ett bättre avtal än Obamas kärnteknikavtal från 2015, men förväntade sig inte att Iran skulle ge upp programmet. Men när Witkoff åkte hem till Washington visade det sig att man i Vita huset inte var eniga om mål och medel för dessa förhandlingar. Den amerikanska positionen hårdnade och nu var kravet att det iranska programmet skulle stängas ner helt. Helst skulle också landets robotprogram skrotas. Det senare skulle innebära att Iran, som saknar en modern stridsflygplansflotta och ett effektivt luftförsvar, inte skulle ha någon form av avskräckning mot fientligt sinnade stater – ett helt omöjligt förhandlingsmål. Läget mörknade, men parterna skulle träffas för att fortsätta förhandlingarna den 15 juni.
Den 13 juni attackerade Israel Iran och dödade bland annat högt uppsatta militära ledare och framstående forskare knutna till kärnteknikprogrammet. Iran svarade med robotar mot israeliska städer och militära anläggningar. Den israeliska militära överlägsenheten till trots så fortsatte Iran avfyra robotar och åsamka skador som Israels regering och folk inte var beredda på.
Irans strategiska misstag var att tro att deras missiler var tillräckligt mycket avskräckning för att förhindra Netanyahu från att slå till. Men missiler räcker inte till mot en kombination av avsaknad av luftförsvar och genompenetrerad säkerhetsapparat. Israel såg ett gyllene tillfälle att slå till. Efter snart två år av brutal och olaglig krigföring i Gaza, utan någon reell reaktion från USA och Europa, fanns det heller ingen anledning för Netanyahu att frukta en negativ politisk reaktion. Han fick också rätt i det, EU:s ledare har i mångt och mycket accepterat eller till och med välkomnat det israeliska kriget mot Iran.
Irans försvarsförmåga bygger på en relativt långsam konflikt där fienden nöts ner. Det är en strategi som bygger på att israelerna kan agera självsvåldigt, men att USA ser nackdelarna i att hamna i ett långvarigt krig med Iran och avstår. För Israels del är det tvärtom: man räknade med att den enorma militära överlägsenheten skulle vara tillräcklig för att både få Trump med på tåget och påbörja störtandet av den islamiska republiken.
Trumps matematik skiljer sig dock från alla andras. Han bestämde sig för att delta och göra det Israel inte kan för att förstöra några av Irans viktigaste kärnteknikanläggningar – men om det inte räcker för att få Teheran på fall tänker han inte fortsätta nerför det sluttande planet in i ett nytt storkrig i Mellanöstern.
Trumps vågspel riskerar nu att få makthavarna i Teheran att ta ett beslut de undvikit i 20 år: att faktiskt framställa en atombomb, och därigenom uppnå en oantastlig avskräckningsförmåga. Medan länder med misstänkta eller skrotade kärnvapenprogram, som Irak och Libyen, har attackerats och deras ledare har störtats och dödats, så kan kärnvapenmakten Nordkorea kritiseras hårt av Trump och andra men ingen vill eller kommer att attackera landet militärt. En av de som hållit tillbaka Iran från att skaffa kärnvapen var ironiskt nog fram till nu den Högste Ledaren, Ali Khamenei, själv. Huruvida hans mer försiktiga linje kommer att stå sig beror troligen på hur eventuella nya förhandlingar med USA går.
Teherans säkerhetsmisslyckande var massivt och Israels underrättelsearbete överlägset, men kanske har den israeliska ledningen gått på sin egen propaganda väl mycket. För det första är det iranska styret är förvisso auktoritärt men det är inte avhängigt av några få personer. Det är en sammanhållen statsapparat med förmåga till redundans, det vill säga även om viktiga personer dödats av Israel så fylls luckorna och institutionen tragglar vidare.
För det andra har man underskattat den iranska nationalismen. Den är tveklöst det mest framgångsrika, långsiktiga iranska statsprojektet som sträcker sig drygt 100 år tillbaka. Som all framgångsrik nationalism försöker den överbrygga politiska ideologier och i det iranska fallet definierar den sig väldigt tydligt i territoriella och kulturella termer. Alla är inte lika hemmastadda eller välkomna i denna nationalism men den utgör en viktig grund i iransk politik, oavsett statsskick. Följaktligen har den israeliska krigföringen av många (men inte alla) kommit att ses som ett krig mot Iran – inte den islamiska republiken. Den islamiska republiken har väldigt svagt stöd bland befolkningen men det innebär inte att ett krig fört av en utländsk makt ses som lösningen. Det här påverkas också av det stora antalet civila som dödats i de israeliska attackerna, och den skadegörelse de åsamkat institutioner som inte ses som symboler för staten så mycket som samhället, till exempel universitet.
Den som lierade sig mest öppet med det israeliska vågspelet är tronpretendenten Reza Pahlavi. Han får nu massiv kritik bland annat från det gamla gardet kring hans far, för vilka monarkin är nära knuten till en nationalism som omhuldar Irans territoriella integritet och oantastlighet.
Huruvida detta korta krig leder till en förnyad diplomatisk ansträngning som ger resultat, eller är början på ett längre och blodigare krig, återstår att se. Trump själv verkar måttligt intresserad och det kan antingen betyda att han låter Iran och Israel kriga på egen hand, att han förhandlar och det leder till ett kärnteknikavtal eller att han håller fast vid den officiella linjen: att han redan demolerat programmet. I det sistnämnda scenariot kommer varken Israel eller EU acceptera ett program som inte längre är bundet och begränsat av ett fungerande avtal med övervakning från IAEA. Om förhandlingarna är seriösa så kanske EU kan köpa ett fortsatt program under strikt kontroll men frågan är om Netanyahu kommer att nöja sig med något mindre än iransk kapitulation i denna fråga. Det är hur som helst extremt osannolikt att Iran ger upp programmet.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
