Stilsäker debut som sluter sig i sin egen bubbla

Hanna Johanssons ”Antiken” skildrar självupptagenheten i ett sommarhett Grekland

Hanna Johansson debuterar med romanen ”Antiken”.

Jagberättaren i Hanna Johanssons debutroman Antiken är en kvinna i trettioårsåldern, vars språk från början utstrålar ensamhet och självupptagenhet. Hon gör en intervju för modetidningen Elle med konstnären Helena, som hon snart bygger upp ett slags vänskap med.

Hon blir besatt av denna relation till Helena, som i sin tur egocentriskt använder berättarjaget som ett slags bollplank för samtal. Deras förhållande blir intensivt men ytligt och heller aldrig sexuellt. Helena har ett sommarhus på den grekiska ön Empouli, och dit bjuder hon in jaget som sällskapsdam.


Helena har en femtonårig dotter Olga, som jaget inledningsvis hatar. Hon vill ha Helena för sig själv och har svårt att uthärda någon form av konkurrens – det är inte möjligt att känna sympati för detta berättarjag, som tidigt förklarar för läsaren att hon i sina förhållanden aldrig varit ”så intresserad av den andra som jag var av den jag blev i deras ögon”.

Miljön – en ö i Egeiska havet - är i stort sett det enda som anknyter till romanens titel. De tre kvinnorna, två vuxna och den tredje närmast ett barn, svävar på sin ö omkring i ett allmänt nu. Omvärlden är töcknig och grekiskt sensommarvarm.

Snart sker en radikal förändring i samvaron. Helena håller sig undan, medan Olga och berättaren närmar sig varandra mer och mer tills de förenas om nätterna. Författaren håller sig obrottsligt och konsekvent till jagets synvinkel, och vi tvingas se den här synnerligen obehagliga kärlekshistorien (eller snarare övergreppshistorien) helt ur hennes självrättfärdigande perspektiv. Hon har nu glömt sin bundenhet till Helena, som inte anar någonting, och känner i stället djup tillfredsställelse över att få vara den människa som får leda Olga ut ur barndomen och ”bli sig själv”. Humbert Humbert i Nabokovs Lolita kunde inte ha sagt det bättre.


Men sommaren tar slut, de lämnar ön, och jagberättaren tycker sig lämna sin kropp och nu befinna sig i en berättelse som hon berättar för sig själv, ”jag förberedde ett minne till senare”. Romanens sista meningar är samma som den började med.

Cirkeln är sluten och den litterära solipsismen total. Hanna Johansson har skrivit en mycket stilsäker och in i minsta adjektiv genomarbetad roman, men det är en artefakt, som sluter sig i sig själv. Nästa gång hoppas jag Hanna Johansson försöker bryta sig ut ur sin litterära bubbla.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln