Ukrainarna ler men är allvarligt skadade
Alisa Sopova om den krossade vardagen när kriget pågår i hennes hemland
Jag går ner i en gångtunnel under en gata i Charkiv, bara för att upptäcka att trappan är blockerad av en provisorisk vägg. Det är en vanlig företeelse i en stad nära frontlinjen, där infrastrukturen har anpassats för militära ändamål. Jag ska just vända för att gå tillbaka när en kvinna dyker upp i trappan och tilltalar mig. Hon är smal och elegant klädd med nyfärgat hår, vilket man inte ser ofta i krigstider.
– Ni kan inte gå dit, säger hon. Det är militärt område nu.
– Tack, svarar jag, jag har förstått det.
Men kvinnan går inte.
– Ursäkta, men jag vill bara att ni förstår att ni inte får gå in där. Det är militärt område nu. Ni måste förstå detta, jag ber er, upprepar hon medan hennes ögon fylls av tårar.
Plötsligt inser jag att hon är psykiskt sjuk. Hon fortsätter:
– Jag kräktes i morse, förstår ni. Jag bara vaknade och kände magsyran i halsen så jag måste kräkas.
För närvarande är stämningen i Charkiv ganska spänd. Regelbundet drabbas staden av raketattacker (nyligen dödades en fem månader gammal baby). Det är inte alla som har psyken som kan stå emot trycket. Krig och trauma går hand i hand och samtidigt som det öppna våldet avtar så återstår de själsliga såren, även om de inte uttrycks lika dramatiskt tydligt.
I huvudstaden Kyiv 500 kilometer västerut förefaller livet ha återgått till det nästan normala. Alla ryska trupper drogs tillbaka i början av april och sedan dess har gatorna fyllts med människor, bilar och blomsterrabatter. Restaurangerna har slagit upp sina uteserveringar och erbjuder ostron och cocktails.
Jag går ner i den nyss återöppnade tunnelbanan och åker ut till ett fridfullt bostadsområde för att besöka min barndomsvän Julia, hemmafru med två barn. Vi är på väg till ett konditori för att fira vår återförening med en tårta när en stor lastbil kör förbi. Julia hoppar till och i hennes ögon ser jag en skräck som jag aldrig sett förut. I nästa ögonblick skrattar hon ansträngt och förklarar: ”Oj så tokigt, så fort jag hör en lastbil tror jag ett ögonblick att det är ett stridsflygplan”.
Det viktigaste målet för den ryska invasionen har varit Donbassregionen i östra Ukraina där hela städer har jämnats med marken. Men de åtskilliga veckor av bombning och den känsla av att vara nästan inringade som människorna i Ukrainas huvudstad tvingats genomleva denna vår, räckte för att kasta en mörk skugga över deras tillvaro. Jag stämmer träff med min vän och kollega Katja för att ta en kopp kaffe. Vi har båda bevakat kriget i Ukraina sedan 2014 och båda har vi trott att vi redan sett allt.
Men medan vi smuttar på våra cappuccinokoppar (med havremjölk om så önskas; luftvärnssirenerna tjuter på avstånd men ingen bryr sig) så erkänner vi för varandra att vi sedan i februari oavbrutet känt oss deprimerade. ”Låt inte lura dig, de här människorna är precis som vi”, säger Katja och pekar på grannbordet, ”alla ler men alla är skadade. Stan är full av smärta. Hela landet har invaderats av smärta.”
Före invasionen var Kyiv inne i en period av intensiv utveckling. Nya höghus med bostäder eller kontor växte som svampar efter regn
Martha Emerk från Kyiv är verksam som psykoterapeut. Sedan slutet av februari har hon bistått människor med råd om psykologisk självhjälp i en krigssituation via sitt sociala mediekonto. Nu för tiden söker Marthas klienter upp henne för att få hjälp med likartade symptom. ”Den första reaktionen var chock, fasa, panik”, förklarar hon. ”Men nu är vi på väg in i ett tillstånd av varaktig depression. Människorna har, på sätt och vis automatiskt, återvänt till sina normala rutiner, men stark ångest och otrygghet har blivit dominerande sinnestillstånd i vårt samhälle. De berör alla, fastän i olika hög grad.”
Ångest och otrygghet uppstår inte bara ur rädslan för ett inbillat stridsflygplan. Naket våld är bara toppen på isberget när det handlar om krigets lidanden. Tätt i hälarna på död och fysisk undergång följer krossade livsprojekt och karriärer, splittrade familjer, ekonomiska påfrestningar, depression och maktlöshet. Medan somliga ukrainare i Donbass upplever ett ofattbart våld, så lever andra i relativt fredliga städer på gränsen till nervöst sammanbrott, eftersom deras käraste strider vid fronten.
De män som inte är ute i kriget kan räkna med att bli inkallade vilken dag som helst och bara denna väntan är tillräcklig för att driva vem som helst från vettet. De flesta män jag talat med säger att de tänker inställa sig om mobiliseringsordern kommer. Men deras känslor inför detta perspektiv är mera sammansatta än så.
Medan media har beskrivit köer av frivilliga som inget hellre vill än att ansluta sig till armén, så är det bara en detalj i en större bild som inte kan skildras på ett rättvist sätt genom svepande berättelser om hjältemod och ynkedom. Många män medger att de, hur mycket de än älskar sitt land och hatar angriparen, inte känner sig kapabla att döda – eller att själva möta döden i tjugo- eller trettioårsåldern. Fruktan för detta öde hemsöker alla ukrainska familjer, även de som inte redan splittrats av kriget.
Samtidigt som de östra delarna av Ukraina tvingats leva med våld i varierande grad i åtta år, så har kriget tidigare knappast kunnat märkas i Kyiv. Under denna period har huvudstaden kunnat erbjuda ukrainare som flyr från andra delar av landet en fristad. 2022 hade många av dessa flyktingar lyckats få ordning på sina liv och försökt köpa en bostad eller starta ett företag. Före invasionen var Kyiv inne i en period av intensiv utveckling. Nya höghus med bostäder eller kontor växte som svampar efter regn.
När jag nu betraktar alla halvfärdiga byggen och stillastående kranar, kan jag inte låta bli att undra vad det ska bli av denna avbrutna byggboom. Kommer någon att vilja investera i Kyiv (för att inte tala om Charkiv) under kommande år? Kommer unga människor att fortsätta ta lån och försöka bygga en framtid i städer som dessa? Handlar kriget lika mycket om krossade förhoppningar som om raketattacker?
Samtidigt som många ukrainare flyr för livet från sina hem så har många flera börjat tänka att det är bättre att fly frivilligt, innan de blir tvungna. Patriotisk entusiasm och viljan att försvara landet och bygga upp det på nytt blandas med dyster oro inför framtiden i en miljö som visat sig så instabil. Valentin, en ung entreprenör som jag mötte i Kyiv, hade stannat hemma under vårens hårda strider. Men när situationen i staden blivit en smula bättre och den första chocken lagt sig började han överväga att emigrera. ”Jag har aldrig velat lämna Charkiv”, sa han, ”än mindre Ukraina. Men hur kan jag bilda familj när jag inser att vi vilken dag som helst kan vakna upp till en ny invasion?”
Sedan angreppet inleddes den 24 februari har medierna i Väst varit fulla av välvilliga men en smula förenklade berättelser om ukrainskt motstånd och uthållighet: trotsiga soldater som slänger välformulerade svordomar i ansiktet på en självsäker angripare, oförskräckta civila som organiserar sig för att tillverka molotovcocktails, näpna ungar som sjunger visor i skyddsrummen. Allt detta är naturligtvis både sant och välförtjänt. Men det är bara en detalj i den större bilden.
Sanningen är att det är omöjligt att för all framtid förbli både näpen och välformulerad när man utkämpar ett blodigt krig. Den vardagliga verkligheten är mycket bistrare än de optimistiska berättelserna. Även om ukrainarna ler, så är de illa skadade.
Övers. Carsten Palmaer
