”Trots usla odds kan vi alltid välja att hoppas”

Kim Stanley Robinson skriver om klimatförändringarna – ser science fiction som vår tids realism

Kim Stanley Robinson, 70, skriver science fiction, ofta på temat miljö och politik.

Kim Stanley Robinson är en amerikansk science fiction-författare, mest känd för sin Mars-trilogi.

Boken The Ministry for the Future kom ut 2020 och har fått mycket uppmärksamhet för sin realistiska skildring av hur klimatförändringarna kan påverka människan och politiken de närmaste decennierna.

Den tyske journalisten Georg Diez har intervjuat Robinson om hopp och förtvivlan, teknik och politik – och om hur litteraturen kan användas i kampen mot klimathotet.

Vad betyder hopp för dig?

– Hopp är hopp! Jag har försökt att definiera det som en av livets grundläggande funktioner, något som finns i allt levande ner på cellnivå. Hunger är hopp om mat, att andas är hopp om syre, och så vidare. Det kommer därifrån. Det är en känsla som är både fysisk och moralisk som vill att framtiden ska bli bättre än det som varit och det som är.

Vilka skäl finns det för hopp?

– Det vimlar av exempel. I detta ögonblick sker det framsteg. Det är därför inte orealistiskt att föreställa sig att saker i framtiden skulle kunna bli bättre, om vi arbetar för det nu. Det finns skäl för hopp.

– När det gäller klimatkrisen så är Paris-avtalet, vetenskapssamhället, vår civilisations möjligheter att skapa nya teknologier och den växande insikten att vi måste hindra en global massutrotning skäl att hoppas. Klimatet står i dag högst på den globala politiska dagordningen, och överskuggar ofta lokala och regionala frågor. Allt detta är skäl att hoppas.

Har din syn på mänsklighetens överlevnad på planeten ändrats genom åren?

– Mänsklighetens överlevnad – det är inte en det bästa sättet att uttrycka det. Vi är mycket klipska, sociala primater och några av oss kommer med all säkerhet att överleva i princip vad som helst. För omkring 73 000 år sedan orsakade en mycket stor vulkanisk explosion motsvarigheten till en ”atomvinter” som varade i decennier. Det verkar som om endast omkring 2 500 individer på jorden överlevde den, nästan samtliga längs Sydafrikas kust, där de kunde livnära sig på musslor och rötter som växte längs stranden. Människan som art kan förmodligen överleva nästan vad som helst. Vår civilisation däremot, nej. Den kan kollapsa och måste, om vi beter oss tillräckligt illa, byggas upp från noll.

Vi befinner oss i en kamp där de som vill undvika jordens sjätte massutrotning riskerar att förlora mot fossilförespråkarna, de som inte tror på faran

– Så kanske är det bättre att prata om min förändrade syn på civilisationens överlevnad. Atomhotet har alltid oroat mig. Detta finns fortfarande och vi kan inte blunda för det. Vi borde avveckla alla atomvapen, för att möjligen använda dem för att driva små, säkra kärnkraftverk under en eller två generationer.

– Men det akuta hotet är klimatförändringarna. Vi vet hur bråttom det är att minska koldioxidutsläppen, men alla håller inte med och makten finns där pengarna finns. Det finns mäktiga krafter som har intresse av att fossila bränslen fortsätter användas, vilket kan knuffa biosfären förbi de ”planetära gränser” som forskarna identifierat. Vi befinner oss i en kamp där de som vill undvika jordens sjätte massutrotning riskerar att förlora mot fossilförespråkarna, de som inte tror på faran.

– Jag känner starkare än nånsin att vi kan förlora det slaget, på grund av passivitet, kapitalismens företräde, och så vidare. Det oroar mig mer än någonting jag någonsin oroat mig för tidigare.

Är förtvivlan en möjlighet?

– Förtvivlan är en känsla som uppstår efter en utvärdering av situationen sådan den är. Det är inte bara en depression, även om den kan leda till det. Det vore bättre om människor kunde känna hopp. Proust skrev: ”Att hoppas utan hopp vore bäst, men det är omöjligt.” Gramsci skrev om intellektets pessimism och viljans optimism. Detta är viktigt: hur usla oddsen än är kan vi välja att hoppas. Och från en del perspektiv är oddsen ganska bra, de kan till och med bli bättre. I min roman The ministry for the future, har Frank bevittnat det värsta som kan inträffa, vilket gör att han aldrig kan bli densamma igen. Men han säger till sig själv: Gör det bästa du kan, oaktat hur skadad du är. Det är en väg framåt.

”The ministry for the future” läser jag som en fiktion som föreslår en rad mycket realistiska valmöjligheter för att angripa klimatförändringarna. Vad är idén och syftet med den?

– Romanen är en betydande historisk och social konstform. Den borde inte begränsas till att handla om borgerliga medborgares personliga problem. De kan – och borde – handla om individens förhållande till samhället och planeten. Så som den sociala romanen hos BalzacGeorge Eliot eller Günther Grass. Romanformen skapar mening, bättre än vad psykologin eller religionen förmår, eftersom den är mer exakt, mer händelsespecifik och dessutom mer underhållande. Romanen är vår tids stora konstform och science fiction är vår tids realism, i alla fall enligt min mening och det är från den utgångspunkten jag skriver. The ministry for the future är en science fiction-roman om den mycket nära framtiden. Jag tänkte att jag börjar historien ungefär i nuet och sedan skildrar de tre närmaste decennierna på ett sätt som blir trovärdigt för läsaren. Ett best case-scenario.

Du inleder med en obehaglig scen: miljoner indier dör av en värmebölja. Vilken roll spelar paniken i dagens klimatdiskurs?

– Panik är en sorts reflex, den uppstår utan eftertanke. Kanske är det bättre att kalla det som händer fruktan, skräck. I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel skruvar vetenskapssamhället upp larmklockorna så högt det går. En massdöd på grund av en värmebölja i kombination med fuktighet över 35 grader är fullt möjlig. Den kan inträffa nu, varje år ökar sannolikheten. Så ja, fruktan och skräck. Men inte panik.

Nationalstaten är inte utformad för att ta itu med problem av den tyngden, men den är så illa tvungen

En av dina huvudpersoner i romanen är en byråkrat som arbetar inom FN. Tror du på multilateralism som ett svar på klimatförändringarna?

– Naturligtvis. Vi lever på en planet i en biosfär. Nationalstaten är inte utformad för att ta itu med problem av den tyngden, men den är så illa tvungen. ”Nationalstater” måste bli ”medlemsstater” och betrakta sig som solidariska med andra nationalstater på ett högre plan. Därav Paris-avtalet.

– EU är en sådan process, där rörelsen från nationalstat till medlemsstat har visat både positiva sidor och de problem som uppstått. Historiskt är detta i viss mån något nytt, även om FN är en föregångare. Med det sagt så kan även mindre  grupperingar få betydelse. G20, G7 och ”G2” (Kina och USA) är stora kolförbrukarländer och avtal dem emellan har stor betydelse. Alltså är både bilaterala och multilaterala avtal betydelsefulla. Liksom regionala, de mellan städer, grannar, individer – allt är viktigt.

Idealiskt sett, vilken vore teknikens roll i denna process?

– Att ta fram renare metoder för produktion av mat, vatten, bostäder, kläder, elektricitet, hälsovård, utbildning och meningsfullt arbete. Den viktigaste tekniken är språk, lag och rättvisa – civilisationens mjukvara.

Ser du den ökade viljan att ta till våld som ett sätt att bromsa systemet som skapar klimatförändringarna?

– Jag märker inte särskilt mycket av en sådan utveckling. Å andra sidan, är våldet i Mellanöstern ett resultat av klimatförändringar som gör folket mer desperata och arga? Det är svårt att avgöra, eftersom det redan före klimatförändringarna fanns så mycket politisk ilska och ett omfattande lidande. Frågan om våld är teoretisk idag – folk pratar om när det skulle kunna hända och om det i så fall kan vara försvarbart – men den är viktigt att diskutera nu, för om vi inte tar itu med klimatförändringarna så kommer framtiden att bli mer våldsam. Som en bekant till mig i Glasgow sa: du behöver inte vara med om en flygkrasch för att inse att du inte vill vara med om en.

Hur vill du beskriva systemet – är kapitalismen huvudproblemet?

– Ja, det är det huvudsakliga problemet, att några få tjänar på mångas arbete, och dessutom stjäl av både framtida generationer och utsätter biosfären för långt mer än vad den kan klara av. Kapital i sig är inte problemet, det kommer alltid att finnas, det är resultatet av människans arbete. Problemet är kapitalismen, maktrelationen mellan ett fåtal och den stora, egendomslösa massan. Läs Thomas Pikettys Time for socialism som ger en bra beskrivning av dagens kapitalism jämte lösningar som skulle förbättra situationen.

Den borgerliga individens psykologiska tillstånd i de rika länderna är inte så viktig

Du förespråkar en Grön ny giv. På vilket sätt skulle det programmet skilja sig från andra som är inriktade på klimatförändringarna?

– Det är inte så stor skillnad. Den Gröna nya given i USA är inriktad på social rättvisa som en del av en grön lösning, ett erkännande av att de som saknar trygghet och resurser behöver lättnader lika mycket som biosfären. Detta är bättre förslag än den det smalare, rent kapitalistiska fokuset på att byta ut fossilbränsle mot ren energi, vilket bevarar den maktstruktur som gör människor olyckliga och cyniska.

Tro du att politik kan göra någon skillnad?

– Givetvis. Allt är politik, bara politik. Tekniken är politiskt styrd. Rättvisa är en politisk kamp. Vi kämpar om nyttjandet av mark, infrastruktur och pengar – politik! Den kan inte förbigås, det är den enda vägen.

Och om hopp inte är nog?

– Då måste vi ändå kämpa! Den borgerliga individens psykologiska tillstånd i de rika länderna är inte så viktig. Om världens fattiga, i flyktingläger och i förtvivlade omständigheter fortfarande hoppas, varför skulle då välbeställda människor i rika länder sluta göra det? Är du för mycket på sociala medier? Ta en promenad!

Övers. Claes Wahlin

Texten har tidigare publicerats av The New Institute.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.