Tinderkillar, kulturmän och hopplösa snubbar
Seriestart: När identiteten krockar med kulturen och verkligheten – vem är mannen då och vad vill han?
Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?
Jag borde undvika Tinder på alla hjärtans dag. Det är egentligen bara en vanlig måndag, men ändå svårt att inte känna sig mer än lovligt larvig om man sitter och svajpar en dag som denna.
Jag är inte neurotisk i relation till dejting-apparna men självframställningen man måste ägna sig åt, insäljet, påverkar mig. Andra snubbar presenterar sig med vältränad bar överkropp, framför fräsiga bilar eller med sin senaste fiskelycka i famnen. Har jag hört. De gör manlighet, jag också, bara på ett annat sätt, för en annan målgrupp.
För ett och ett halvt år sedan skilde jag mig. Eller, jag och min dåvarande fru skildes som vänner och i samförstånd. Men jag började också ställa mig själv frågor om hur jag vill, kan och borde vara. Nyligen började jag gå i terapi och ungefär samtidigt började jag och min vän, Aftonbladets kulturchef, prata om mannen. Samma ämne har jag och mina vänner pratat allt mer om det senaste året.
Vad vill mannen? undrade Karin. Jag undrar också och vi bestämde oss för att låta ett antal skribenter ta sig an den frågan. Jag är först ut.
Ska man söka svar måste man först bestämma sig för vad mannen är: I mitt fall en vit, heterosexuell 41-åring, än så länge utan barn. Det finns många andra. Löparna, lattepapporna, SD-männen, incelkillarna, de gängkriminella och de drivor av unga män som plötsligt satsar allt på aktier. För att nämna några. Olika typer av män som diskuteras, påstås krisa och krisar, metooar och mördar. Bland annat. Bakom illavarslande nyhetsrubriker döljer sig ofta en eller flera mansidentiteter som håller på och förstör.
Ingen, inte heller jag, är bara en, vi har en rad identiteter. Bara några av dem utgår ifrån att vara just man. Men ingen av dem stämmer riktigt överens med det jag möter i kulturen.
Jag läste nyligen Sally Rooneys Vackra värld, var är du och mötte en mansbild som känns både falsk och dum. Så ung och modern Rooney är uppfattar jag ändå hennes fiktiva män som stereotypa, närmast inverterade Disney-prinsessor. En romantisk akademiker under otillgänglig yta. En ruffig arbetarklasskille med hjärta och äkthet. I Rooneys universum kan mannen bli till som emotionell varelse bara de kvinnliga protagonisterna skrapar på ytan, trycker på rätt punkter och förlöser honom. Som i barnfilmer och populärkultur där någon tar av en ung kvinnlig ”ful” eller ”töntig” stereotyp glasögonen och släpper ut håret. Titta! Du fanns ju där hela tiden! Jag tror inte på den mannen. Det är genant.
En annan sorts man lurar ständigt i vassen, om man ska tro på den amerikanska feministikonen bell hooks resonemang i All about love. Hennes beskrivning av kärlek och inte minst mannens varande i kärleksrelationen har blivit en viktig referenspunkt. Hon beskriver ett djupt sår i den samtida mannen som tycks nästan omöjligt att läka.
Delar av bell hooks bok är briljant, men lika ofta är mansbilden anmärkningsvärt platt.
Det gör att han förstör allt när han fått vad han begär, när han till slut skapat sig ett känslomässigt manöverutrymme och blivit respekterad. Han gör det, enligt hooks, för att det finns en grundläggande brist i självkänslan, ett självhat grundmurat i att växa upp som pojke i ett patriarkat, som han sedan alltid kompenserar för eller parerar. Så förklarar hooks varför Bill Clinton en gång i tiden riskerade allt, svek och försatte sig i en situation som ledde till riksrätt.
Enligt hooks gör mannen detta för att demaskera sig själv, bevisa för världen att han inte alls är ”en bra kille”. Mannen skapar en arena där han kan förnedras offentligt eftersom han som pojke fått lära sig att han bär mörkret inom sig, att det är hans att stävja eller dölja. Intressant är att hooks beskrivning nästan ordagrant stämmer överens med hur Paolo Roberto beskrev varför han köpte sex, åkte dit och därmed rev ner vad han byggt upp. ”Jag har en sån grej i livet, att när det går bra för mig – jag har aldrig mått så bra, aldrig varit så lycklig, livet blommar – då hittar jag alltid något sätt att förstöra det.”
Delar av bell hooks bok är briljant, men lika ofta är mansbilden anmärkningsvärt platt. Vägarna hon stakar ut ekar av självhjälpslitteratur eller tom nyandlighet. Jag tror inte att varje snubbe behöver göra upp med sin inre pojke för att komma vidare som man. Den tanken stimulerar ömhetskänslor men jag tvivlar i dag på att den träffar rätt. En sådan föreställning skapar avstånd snarare än möjlighet till närhet.
I den svenska kulturjournalistiken har jag mött andra män de senaste åren, inte minst Gunnar Ardelius och Carl Cederströms samtida svenska man. Det är olika män de berättar om men de har gemensamt att de vill fly och frigöra sig. Vara i fred eller oberoende, inte behöva eller behövas. Dra iväg.
Jag känner inte igen mig i honom heller.
Jag tycker om att vara själv. I fred. Absolut. Men relationellt vill jag inget hellre än att vara tillsammans, helt nära den jag väljer att leva med. Utmana och bli utmanad, överrumplad och prövad. Jag visste det kanske inte om mig själv när jag var yngre, men jag vet det nu.
Att bli till som man sker också genom att man är behövd och önskad. Att ta ansvar, för mig själv och andra. En stereotyp det också: familjeförsörjaren som i amerikansk efterkrigsromantik med portföljen i hand lämnar villaförorten på morgonen i sin skinande blanka bil och ropar ”honey, I’m home” till sin hemmafru när han återvänder hem.
… ett sätt att vara en man som tar ansvar är att möta sin älskades känslor genom att själv förbli relativt oberörd.
Jo, den mannen finns även i mig, i rätt stora lass, hjälpligt uppdaterad till 2020-talet. Jag vill vara garanten för både ekonomiskt och känslomässigt stöd. Trygghetsleverantören, en kontrast till min egen pappa som gör varje bevis på att jag är någon att räkna med till en revolt mot hans hänsynslösa strävan efter autonomi.
Ansvaret är alltså centralt i det jag själv associerar med en positiv manlighet. Jag värderar det högt, men det har också en baksida. För det tar sig uttryck, eller har i alla fall i mitt liv gjort det, på ett sätt som hindrar en från att behandla sin partner som sin jämlike. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det verkar gå upp för en del av oss i den här åldern.
För ett sätt att vara en man som tar ansvar är att möta sin älskades känslor genom att själv förbli relativt oberörd. Den mannen tror att han är till nytta genom att framstå som opåverkad, oledsen. Han ligger inte till last, särskilt inte när hon är sårbar. Det är inte osant, den mannen kan verkligen vara stöttande. Bereda plats för den andra. Men priset är högt, för han gör sig själv passiv, till den som lyssnar och tar emot. Han ställer sig utanför och kan uppfattas som en stenstod. Det sabbar drömmen om att möta en jämlike.
Det är manligt, så som jag tänker på det, att alltid ha ett metaperspektiv och en distans i en relation. Jag har sett det så många gånger, gjort det själv, valt att inte känna utan i stället tränga undan egna rädslor för att säkerställa att en partners känslor är hanterliga. Men jag tror inte jag gjort någon en tjänst i det ansvarstagandet. Det är en hänsyn till mottagaren som gör henne underordnad. Men jag vinner också något, eftersom det är ett slags maktutövning, en subtil dominans.
Jag försöker sluta med det där, för jag vill ha verkliga möten, utan försvar. Jag har lyckats ibland, men det är svårt.
Känslomässig distans är en framgångsrik manlig egenskap i vårt samhälle.
Att ”ta ansvar” på ett sådant sätt är patriarkalt, det är kärnan här, det ser vem som helst. Intellektuellt sett är det lätt att problematisera det. Men att sluta, bara för att jag identifierat det och vet att det befäster ojämställdhet, underminerar möjligheterna att verkligen nå varandra, är lättare sagt än gjort. På samma sätt som det är enkelt att för somliga tala om för kvinnor hur de borde sluta förhålla sig till patriarkatet: Glöm den manliga blicken, skippa allt fokus på yta, ha inget intresse för en kommersialiserad femininitet. Men hur ska någon kunna bara strunta i uppenbart framkomliga vägar?
I Giftas argumenterar August Strindberg fram jämlikheten på ett liknande sätt: ”Det falska galanteriet upphör av sig själv och man och kvinna umgås såsom männen nu.” Läs: Släpp det bara! Han illustrerar sen i novellerna som följer att det inte är fullt så enkelt, men uppmaningen står kvar.
Känslomässig distans är en framgångsrik manlig egenskap i vårt samhälle. Den har tjänat mig väl, även om jag från början anammade den för att skydda mig själv under krislägen i barndomen. Då kanske det var nödvändigt, när jag på allvar trodde att vi skulle gå under: att trycka undan rädslor och känslor och bara sätta en fot framför den andra. I vuxen ålder blev det en metod som gav mig fördelar både socialt och i min karriär, hjälpte mig att aldrig ta något personligt, gjorde mig osårbar, skyddade mig från att bränna ut mig.
Det är förstås inte bara män som har förmåga till eller nytta av den egenskapen. Det underlättar när man navigerar i en samtid som ställer en viss typ av krav och premierar ett visst förhållningssätt. Hur ska man, en man, kunna avstå från det? Jo, jag klarar det bättre nu, men det handlar om de senaste fyra eller fem åren. Jag vågar inte heller lova att det är en permanent förändring.
För mig är manlighet i allra högsta grad något definierande, en stark närvaro i mitt liv och i min identitet. Men ju tryggare jag landar i att vara man och att samtidigt utvecklas som människa, desto mindre bekväm blir jag i de beskrivningar av mannen jag möter i kulturen.
Via min tjejkompis Tinderkonto ser jag hur andra män framställer sig själva. Allt är i bästa fall ögonblicksbilder och i sämsta direkt parodiska illustrationer av mannen. Jag kan nog vara han, någon version av honom, men vet inte om jag tror att han finns på riktigt. Jag är mer nyfiken på vem mannen kan vara i stället. Och vad han vill.
