Klämd mellan USA och islam
Lidija Praizovic läser Mohsin Hamids essäer och fångas av pluralismens möjligheter
Hur är det att vara eller tas för muslim efter 11 september 2001?
En som har gett röst åt den erfarenheten är den pakistansk-amerikanske författaren Mohsin Hamid. Genombrottsromanen Den ovillige fundamentalisten (2007) handlar om pakistanske Changez – utbildad, välintegrerad och lyckad i USA. Men efter 11 september förändras allt. Boken har även filmatiserats – mindre lyckat, Hamids antydande och subtila berättelse blev vulgariserad – av regissören Mira Nair.
I essäboken Missnöje och dess civilisationer: rapporter från Lahore, New York och London, som nu kommer på svenska, samlar Hamid ett urval av sina artiklar om livet, konsten och politiken. Precis som i romanen intar ”kriget mot terrorn” en framträdande plats. Som han skriver i förordet kan hela samlingen läsas som ett porträtt av en man som hamnat i kläm i den konflikten.
”Attackerna den 11 september lade en tung börda på bindestrecket som knyter samman identiteten som kallas muslim-amerikan. Eftersom jag inte är känd för att frekventera moskéer, och saknar amerikanskt pass, borde jag inte ha känt av det. Men det gjorde jag, starkt. Det tycktes som om två halvor av mig plötsligt låg i krig med varandra.”
Han skriver om hur den islamistiska extremismen är kärnan i Pakistans problem och att om bara USA:s drönarattacker upphörde så skulle det underlätta för Pakistan att ta itu med den. Han skriver om hur civilisationer (den ”muslimska”, den ”västerländska”) är falska och godtyckliga, men farliga och mäktiga. Islam är ingen ras, men islamofobin har rasistiska kännetecken, menar Hamid. ”Den tillskriver på en och samma gång muslimer både för mycket och för lite makt: för mycket makt i fråga om friheten att välja religion, och för lite i fråga om friheten att förhålla sig till den.”
Vackrast är när han hyllar pluralismen och hybrider: ”Korsning. Bastard. Halvblod. Kastlös. Avvikare. Kättare. Våra ord för hybriditet är så ofta smädelser. Det borde de inte vara. Hybriditet måste inte vara problemet. Det skulle kunna vara lösningen.”
