”Jag tänker slåss – ända in i kaklet”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-05-18 | Publicerad 2016-04-13
Ulf Lundell till angrepp mot konstetablissemanget, lokalpressen – och ett vilset rättssystem
För nästan tjugo år sen lyckades jag förvärva den här gården strax söder om Kivik, underbar vy ut över havet, tillräckligt enskilt men ändå i närheten av folk, grannar, traktorer. Landskapet är öppet, stora fält omger gården, där tas Kravmärkt vall till dom får som håller Havängsfälten öppna. Det är en mycket bra plats att bo på. Alldeles i närheten finns Stenshuvud Nationalpark. Här tänkte jag mej lugn och ro, laddning av batterier; för tio år sen flyttade jag ner hit för gott. Jag saknar inte staden särskilt mycket längre.
Det sista man vill dras in i när man flyttar ut på landsbygden, eller i stan, eller var som helst, är grannfejder, långa, sega bråk om vem som har rätt och fel. Klassiskt är att bråka om vägar och vatten och servitut och arrenden. Här kom det att handla om ett torn. När jag först hörde talas om Kivik art center, hädanefter KAC, tyckte jag det lät som en strålande idé. Ett svenskt Louisiana däruppe på höjden åt norr.
I den fina villfarelsen levde jag tills för tror jag nio år sen. Något Louisiana skulle det inte bli tal om. Det skulle bli tal om betong. Först kom kuberna. Två gånger två meter. Som stora ramar man kan gå in i, se igenom. Ställda ut mot havet, Hanöbukten, för att som man sa ”accentuera landskapet”. Där har vi den mänskliga klåfingrigheten i sin prydno: som om den mäktiga vyn skulle behöva ”accentueras”.
Det är den världsberömda arkitektfirman Snøhetta i Oslo som konstruerat kuberna. Det där, tänkte jag, skulle dom aldrig få ställa upp i Norge. Jo, det visade sej att klåfingrigheten är lika stor där: man har ställt kuber vid norska fjordar. Varför? Man kan inte låta bli. Det kan kanske bli bättre. Nej det kan det inte.
Sen kom tornet. Ett nitton meter högt monster av betong, väl förankrat i urberget. Då bestämde jag mej för att börja undersöka om det här verkligen kunde gå för sej. Att man bara smällde upp det hursomhelst, utan att höra sej för, utan bygglov. Livets hånflinande ironi förstås också för mej: här hittar jag min avskildhet och vad får jag som närmsta granne: ett utkikstorn.
Tilltaget motiverades med att konstverk inte behöver bygglov. Vid ett tillfälle var jag över och närstuderade tornet. Där var folk från KAC. Jag frågade: Jaha, är det okej då att jag ställer upp en nitton meter hög kopia av Eiffeltornet på min mark där? Dom sa: ja. Jag tror faktiskt inte dom visste eller vet vad dom talar om.
Jag och mitt juridiska ombud Pär Henriksson började då för åtta år sen ta reda på vad det är som gäller. Kan man ställa upp vad som helst, var som helst med motiveringen att det är ”konst” och därmed slippa bygglov? Sen dess har det varit ett liv och ett kiv. Jag vet inte i dag hur många rättsliga instanser som kommit med sina utlåtanden. Ingen tycks veta vad som gäller. Nu senast kom Mark- och miljödomstolens dom. Tornet står. Därmed skulle det hela vara över.
Inte riktigt dock. Det finns nämligen en Mark- och miljööverdomstol också. Vill man försöka ta sej dit måste det till prövningstillstånd. Men är det inte på tiden att vi får ett prejudikat här, innan trakten översvämmas av nitton meter höga kopior av Eiffeltornet? Henriksson och jag tänker försöka ta oss dit. In i kaklet.
Att Mark- och miljödomstolen kör över länsstyrelsen anses vara anmärkningsvärt i såna här ärenden. Nämnas ska i sammanhanget att marken där torn och kuber och andra betongkonstruktioner som KAC uppfört är skyddsvärd natur, strandnära; att som Mark- och miljödomstolen menar, att torn och kuber passar väl in den här naturen, det är inte bara jag som har svårt att förstå. Skrevs domen vid ett middagsbord på Hotell Svea i Simrishamn? Sune Nordgren, boss för KAC, eller var i alla fall, har utropat: Bygglov vore en katastrof för konsten. Vilken konst? Den elitistiska? För det är gott om elitism i luften här. Det spelas under täcken, det gås över folks huvuden, dom övre skikten manövrerar ihop med Simrishamns kommun, det är dolda agendor, öppna kort saknas, man tänker sej få göra som man vill.
I Ystads Allehanda, denna ärevördiga publikation, grundad redan 1873, har man på sistone gottat sej åt att jag förlorat i mina försök att reda ut begreppen om tornet. Äntligen. Man har svängt sej med skrivningar som ”Lundell är inte bara en del av konstverken, han är också en del av samhället”, hans ”förlust är en seger”, ”det finns alltid ett samhälle utanför den egna tomtgränsen”. Nej, jag är inte en del av KAC:s konstverk. Eller om det nu är byggnader. Ja, jag är en del av samhället. Det samhället är överallt.
Men vad är det för fult tryne vi ser sticka upp i YA? Det trynet kallas Jante. Det är inte så ofta man ser det trynet numera, men det ligger latent, alltid. Du ska vara som vi, du ska inte tro att du är nåt, knip käft, finn dej. På YA:s redaktion sysslar man alltså med att skjuta sej själv i fötterna: ska jag hålla käft så ska förstås dom också hålla käft. Jante.
Det är så mycket i det här som är beklämmande. Men lärorikt. Som att en kommun i efterhand kan utfärda bygglov, alltså till det som redan byggts. Gäller det då som ett slags prejudikat, vill säga alla, eller gäller det bara gräddfilen? Till exempel. Och den enskilde mot det allmänna. Vem har rätt att lägga beslag på ”det allmänna”? Jag är inte ensam om det här. Jag går ensam rättsligt, men jag är inte utan sympatisörer. Andra än jag är upprörda över tornbygget, det vill säga folk i det allmänna.
Samhället, det allmänna är hos mej överallt, inte bara utanför tomtgränsen, men i mitt jobb ingår att ifrågasätta detta samhälle. Jag ska ha ögonen på fulspel och oegentligheter. Jag är en sån som blir förbannad när jag ser att folk slänger papper omkring sej, engångsgrillar, nere i Nationalparken. Ja, jag blir upprörd, men nån måste bli det.
Nu försöker vi ta oss till Mark- och miljööverdomstolen. Det hela är inte över förrän den feta damen sjunger som det brukar heta. Men när det är över ska jag släppa det. Aftonbladets Ulrika Stahre har kallat detta ett ”debacle”. Ja, det är ett sådant. Men det är inte jag som har debaclat, det är KAC med sitt översitteri, sin övermagahet, sin elitism och snobbism, Simrishamns kommun som gått hand i hand med KAC och så alla dessa rättsliga instanser som tyckt olika under hela resan.
Den här trakten behöver sin turism. Ungdomar lämnar, drar tio mil västerut, så hamnar dom i stora världen, man ser tomma butikslokaler. Jag har den största förståelse för detta. Jag, trivs mycket bra här, det är svart och tyst om vintern, man får lära sej älska mörkret eller fly till solen nån vecka. Men även vintern här kan vara magisk.
Hur bra hade det inte kunnat bli däruppe på Bergdalahöjden. Ett svenskt Louisiana, servering, ute på sommaren, utsikt över bukt och Havängs vita stränder, fårfält, till och med kanonkrevaderna skulle kunna ha gjort sej, norrljus, konstljus. Parkeringen full av bilar, folk som strövade omkring bland skulpturer i bokskogen, skulpturer i samklang med naturen, inte i konflikt med. Alla skulle varit glada, jag, turisterna, kommunen, KAC, allmänheten, den enskilde. Men så fick det inte bli. Det fick bli betong.
Simrishamns kommun har i uttalanden menat att allt däruppe på höjden är mobilt, konstverken, eller om det nu är byggnader, eller både och, går att avyttra, säljas. Men hur säljer man ett nitton meter 80 ton tungt utkikstorn i betong, fast förankrat i berggrunden? Hur flyttar man det? Jag har av samma kommun blivit skälld för att vara en ”frihetsfantom”. Det är också Jante. För att jag finns, för att jag yttrat mej, för att jag som närmsta granne velat ha ett ord med i laget?
Jag hoppas på Mark- och miljööverdomstolen. För ett klargörande. För ett prejudikat. Det här gäller. Det bör ligga i både den enskildes och allmänhetens intresse. Nån jävla ordning måste det väl ändå vara, till och med i konstens värld.
Ulf Lundell