Ordet ni söker är korruption

Glappet mellan väljare och politiker i skolfrågan är enormt

Engelska skolan i Täby.

Jag anklagar er! Så skrev läraren Filippa Mannerheim i ett öppet brev i Expressen i veckan. Måltavlan var de politiska partierna i riksdagen, som vägrar göra upp med de kapitalintressen som nu bestämmer i den svenska skolan.

Mannerheims analys var bister och glasklar. Marknadsskolan segregerar, saboterar barns framtid och undergräver demokratin.

Detta är starka ord, men kritiken är tyvärr saklig och korrekt.

Ännu har inget politiskt parti svarat, utom förre utbildningsminister Gustav Fridolins statssekreterare som på Twitter tyckte att kritiken var taskig mot Gustav.


Det finns ett enormt glapp mellan väljare och politiker i frågan om vinster i välfärden. Över tid och i nästan alla grupper är hållningen hos väljarna stabil och konstant. Folk gillar inte vinster i välfärden. Stig-Björn Ljunggren, statsvetare, sosse – och tidigare rådgivare till Academedia – argumenterade i veckan för att klassrum är ungefär samma sak som Ikea-varuhus. Medborgarna håller inte med.

Det finns i stort sett bara två grupper som verkligen gillar idén om barns kunskap som handelsvara. Välfärdskapitalisterna själva. Och så politikerna, särskilt i det borgerliga blocket och SD.

Det där glappet mellan väljare och politiker är intressant.

I Per Molanders Jämlikhetskommission finns ett avsnitt som handlar om ”enskildas rätt mot starka ekonomiska intressen”. I rapporten lyfts internationell forskning fram som visar att ekonomiska eliter och näringslivsintressen ofta har ett stort inflytande över politik, på medborgarnas bekostnad.

I Sverige finns inte mycket forskning gjord på området, men Molander pekar på just skillnaden mellan medborgarnas och politikernas syn på vinst i välfärden som ett område där kapitalet önskar ett och folkviljan något annat – och där politiken gör som pengarna vill.

Molander skriver det inte, men jag tror att vi måste börja betrakta systemet där politiker säljer ut svensk skola till högstbjudande för vad det är: korrupt. Möjligen köpt.

Det går inte att förstå den pågående debatten om skolan utan insikten att den utmanar enorma ekonomiska intressen. Som Filippa Mannerheim påpekar: börsnoterade Academedia gör i år en vinst på 556 miljoner kronor före skatt, Internationella engelska skolan (IES) på 254 miljoner. I höstas rapporterade Svenska Dagbladet att den anonyma tyska investeringsfonden Paradigm Capital, placerad i skatteparadiset Luxemburg, lagt ett bud på just IES. Det är möjligheten att fortsätta kunna plocka ut skattepengar i takt med att koncernen expanderar, som lockar.

– Vi har över 200 000 barn som står i kö för att börja på Engelska skolan. En fantastisk siffra, sa finansmannen Jan Hummel till SvD.

Förstår ni hur sjukt detta är? En investeringsfond ser enorma vinstmöjligheter i att systematiskt spä på segregationen och undergräva jämlikhetstanken i svensk skola. Svenska politiker svarar med … ingenting. De måste se att detta är fel. Vad är de så rädda för?

Idén om barns lika förutsättningar är inte en drivkraft för vinstdrivande skolor, tvärtom en hämsko på en konkurrensmarknad.

Både grundarna av Academedia och IES har tydligt sagt att de tycker att idén likvärdighet i skolan är vänsterflum, trots att det är ett mål som är inskrivet i skollagen. Skolan som en plats för bildning, där målet är att barn ska växa, håller på att försvinna. Marknadens primat ska gälla även här och konsekvenserna blir förödande.

Det urholkar vår syn på kunskap, på vad ett samhälle är, en människa. Redan på låg- och mellanstadiet lär sig i stället ungarna att det går bra att välja bort och bli bortvald. Hade du aktiva föräldrar, eller är du en sådan som blev kvar? Idén om barns lika förutsättningar är inte en drivkraft för vinstdrivande skolor, tvärtom en hämsko på en konkurrensmarknad.

Tidigare utbildningsminister Lars Leijonborg sitter nu på Friskolornas Riksförbund som välfärdskapitalets lakej,  och Liberalerna, som tidigare hade skolan som profilfråga, är grindvakt åt vinstintresset. Socialdemokraterna och Miljöpartiet hukar, livrädda för att stöta sig med de medelklassföräldrar som redan sorterat ut sina barn från systemet.

Det bästa som har hänt i svensk politik de senaste åren är dessa välfärdsuppror underifrån. Från det som kallas skoltwitter, med lärare som Filippa Mannerheim och rektorn Linnea Lindquist och utredarna som startat den självständiga Tankesmedjan Balans. Här hörs vittnesmålen och analyserna från människor som själva lever konsekvensen av konkurrens och ständiga besparingar. Att inte välfärdens fackförbund eller partier som säger sig vara för barns lika rätt tar emot dessa hjältar med öppna armar är en gåta.


Nu i slutet av november går remisstiden ut för Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola”. Den ruckar inte på den marknadslogik som svensk skola definieras av och förbjuder (tyvärr) varken fritt skolval eller vinst. Ändå har den mötts med ett massivt motstånd av dessa kapitalintressen och dess politiska medhjälpare. Hanteringen av utredningen blir ett test – finns över huvud taget någon koppling kvar mellan politik, ideal och folkvilja, eller är utfallet betalat och klart?

Det är bråttom nu, de stora skolkoncernerna rullar ut skola efter skola och lobbar stenhårt för att få fortsätta göra vinst på att segregera barn i detta extrema pajasland. Det enda som kan ändra denna logik är folklig vrede och tryck underifrån.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.