Hans berättelser var för verkliga för att inte ta på allvar

John le Carré (1931–2020) skapade den moderna spionromanen

John le Carré avled i lördags, 89 år gammal.

Det var när jag var tjugotre, efter ett grisigt lunchpass på den Kalmar-sylta där jag arbetade som servitris, som jag snubblade över ett antikvariat på vägen hem. På den tiden var jag urskiljningslös i mitt läsande, och jag kände vagt igen namnet John le Carré från vänners föräldrars bokhyllor. ”Den lilla trumslagarflickan”? Varför inte.

Föga anade jag att det skulle leda mig till ett livslångt engagemang för palestinierna: även om jag länge definierade mig som höger har jag aldrig köpt åsiktspaketet där man glatt jamsar med i Israels ockupation. Därtill var le Cárres berättelse alltför omvälvande. Efter en hel natts hetsläsning stod jag återigen framför hyllan märkt ”C” och fingrade på ett slitet exemplar av ”Spionen som kom in från kylan”.

Som så ofta med livslånga förälskelser var det slumpen som förde mig till David Cornwell, som han egentligen hette, men det var av hängivenhet jag stannade kvar – trots att inget var som det såg ut och inget gick att lita på.

Romanser och lögner avlöste varandra. Så som i romanerna, så ock i verkligheten. le Carré var invecklad i komplicerade otrohetshärvor och eviga oförrättsfejder, och ljög länge men inte särskilt väl om att han inte alls varit spion under sin tid på beskickningen i Bonn.

Som författare var han högt älskad men också innerligt hatad. Framför allt i den underrättelsetjänst där han själv arbetat, och som han plundrat på stoff. Den östtyske spionchefen Markus Wolf var övertygad om att le Carré hade en mullvad bland hans fotfolk.

Richard Helms, som senare skulle bli CIA-chef, avskydde böckerna innerligt. le Carré må ha hittat på sina historier, men det spelade ingen roll.

Kodorden han använde letade sig tillbaka in i den underrättelsetjänst han skildrade – ett fall där dikten inte bara överträffade verkligheten, utan erövrade den

Att säga att han blev stilbildande är en underdrift. Han skapade den moderna spionromanen med dess bottenlösa vemod, beiga trenchcoats och överlämningar i duggregn. Kodorden han använde letade sig tillbaka in i den underrättelsetjänst han skildrade – ett fall där dikten inte bara överträffade verkligheten, utan erövrade den.

Det spelar ingen roll hur många gånger Cornwell stillsamt hävdade att allt var hittepå – spekulationerna ville aldrig ta slut. Berättelserna känns helt enkelt för verkliga för att inte tas på allvar, och det var förstås meningen. Den sortens dubbla budskap var typiska för hans liv.

Berättelserna bottnar i djup research och en innerlig politisk hållning. Han var antikommunist, javisst, men också en korsfarare mot den krigshungriga befrielseliberalism och den korrupta kapitalism som svepte över världen efter murens fall. I sina senare böcker kritiserar han allt från läkemedelsföretag och ryskvästliga skumraskaffärer till kriget mot terrorismen och, i det som kom att bli hans sista roman, Brexithärvan.

Före le Carrés antihjälte George Smiley fanns blott Bond, James Bond: en pojkrumsfantasi med snabba bilar, snygga brudar och skakade drinkar. Om Ian Fleming skrev underhållning byggd på efterkrigsmännens skitdrömmar så skapade le Carré något långt mörkare och mer illavarslande. En värld där det goda och det onda är utsmetat över sidorna som billigt bläck. En plats – oavsett om platsen är Panama, Bonn eller Nairobi – där människor gör så gott de kan tills de inte längre gör det, och där systemen är just system: namnlösa, omänskliga, blinda, beredda att tugga i sig och spotta ut de människor som tjänar dem eller bara råkar komma i deras väg.

Det är omöjligt att skriva om John le Carré utan att nämna pojken David Cornwells far Ronnie. le Carré kunde själv inte låta bli – den delvis självbiografiska romanen ”En perfekt spion” är ett tätt och sorgset mästerverk över en far som saknade alla spärrar. Ronnie var en svindlare av rang, en hustrumisshandlare, en frånstötande frånvarande far och en djupt osympatisk individ.

En gång skulle Ronnie försöka stämma sin son för indirekt förtal, eftersom han var missnöjd med att Cornwell inte gav honom den ära som han var övertygad om att han förtjänade i egenskap av författarfar. Deras relation var sårigt beundrande, evigt trätande och frätande, och upphörde inte alls med faderns död – snarare tvärtom. Ronnie kom att prägla sonens hela liv, och det är inte svårt att höra barnets övergivenhet och misstro eka i romanerna.

Hur många gånger man än plöjer hans böcker kan inget förbereda en på det oundvikliga slutet

Det sägs att idioti är att upprepa samma sak och förvänta sig ett nytt utslag. Kanske är jag då en idiotisk läsare. Men trots att det borde vara omöjligt att, med något slags behållning, läsa om le Carrés romaner – berättelser som bygger så pass mycket på oväntade vändningar och dramatiska svängningar – så är det just det som är le Carrés mest oväntade styrka. Hur många gånger man än plöjer hans böcker kan inget förbereda en på det oundvikliga slutet, stunden då allt rämnar, då sveket blir uppdagat och allt blir vitt, eller svart, eller … beigegrått.

Hans karaktärer är så levande att det är omöjligt att föreställa sig dem döda. Detsamma gäller John le Carré. David Cornwell må vara borta, men hans romaner är tidlösa, solkiga dokument över högst specifika punkter i vår moderna, genomkorrupta efterkrigshistoria.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln