Hans musik lever långt utanför filmens värld
Ennio Morricone (1928–2020) har en svindlande meritlista – och hans influenser finns i överallt
Globen, Stockholm, januari 2019. Utanför är det svensk vinter när den är som mest oförlåtande. Inuti den bollformade konsertarenan är stämningen elektrisk. Vi visste att det skulle bli sista gången vi sågs. Det stod klart och tydligt på biljetten. Avskedsturnén. Sista rycket. Finito. Ciao.
Nuförtiden har sånt en tendens att inte betyda så mycket. Artister tar bombastiska farväl och står sedan lik förbannat på scenen igen fem år senare när pengarna till pooluppvärmningen börjar tryta.
Men med Ennio Morricone var det annorlunda. Mästerkompositören hade märkbart svårt att gå och hälsade publiken med en snabb och ansträngd bugning innan han greppade dirigentpinnen. Det var ändå musiken som skulle tala, inte mannen. Och jag har svårt att komma på någon musik som talade så rakt och tydligt till hjärtat som Ennio Morricones.
Det är lätt att minnestexter som den här blir ett ganska själlöst uppradande av åstadkommanden. Man kommer inte helt runt det med Morricone – hans meritlista är så svindlande att man hade kunnat fylla de här spalterna med enbart filmtitlar, biosuccéer och samarbetspartners.
På ett sätt hade det sammanfattat ”Il Maestros” livsverk. På ett annat hade det inte varit tillräckligt. För hur gör man något så vackert som ”Deborah’s theme” från ”Once upon a time in America” rättvisa i ord? Hur beskriver man äktenskapet mellan Morricones toner och Guiseppe Tornatores bilder i ”Cinema Paradiso”? Hur förklarar man att den hårdkokta västern-kombinationen av Sergio Leone och Ennio Morricone fortfarande är själva definitionen av cool?
Morricones musik var fast förtöjd i vår samtid utan att kompositören själv kunde droppa namnet på särskilt många moderna popartister. Det behövdes inte heller. Hans egna verk hade sedan länge fått ett helt eget liv, en popkulturell autostrada långt utanför de filmer som ramade in hans toner.
Några exempel? Peter Hook lånade motivet från ”För några få dollar mer” till sitt eget ikoniska basriff i New Orders ”Blue monday”. Metallica har inte gått på en scen någonstans i världen på decennier utan ”The ecstasy of gold” som intromusik. Stråkarna i Morrisseys homoerotiska ballad ”Dear God, please help me”. Hans Zimmer har lyssnat en och annan gång på sin italienske förebild, var så säkra. Jay-Z, The Prodigy och Johnny Marr var fans. Märkliga underströmmar som western-goth (jag tittar på era mjöliga cowboyhattar, Fields of the Nephilim!) hade aldrig existerat utan Morricone.
Det vi känner som modern musik – oavsett om formen är pop eller filmsoundtracks – börjar bli gammal nu. Så pass till åren att dödsrunorna kommer allt tätare. Bara i år har tre av de klarast lysande stjärnor som jag personligen navigerat efter under större delen av mitt liv slocknat. Florian Schneider, Gabi Delgado-López och nu Ennio Morricone. Det är lätt att känna tomhet. En sorts popkulturell rotlöshet när ännu en dörr i hjärtat stängts.
Samtidigt pekar förlusten också på ett av konstens finaste löften: att stort skapande är för evigt. Att kreatörerna må vara borta men verken för evigt vandrar vid din sida. Och med musiken går du aldrig ensam.
