The handmaid’s fail

Göran Sommardal ondgör sig över ”allas” hyllningar av tv-serien, för dystopin är redan verklighet – bara på mer undanskymda platser i världen

Madeline Brewer som Janine och Elisabeth Moss i huvudrollen som June i ”The handmaid’s tale”.

Varför hyllar ”alla” tv-serien The handmaid’s tale, byggd på Margaret Atwoods roman från 1985? Bara frågan kan säkert få ”många” att vilja förvisa ifrågasättaren till skamvrån. Själv kulturellt mångfaldsberoende tycker jag att man gott och väl kan gilla den. Om man inte ställer andra krav på den än på vilken tv-serie som helst: skräck, skådespelarkonst, berättarekonomi, nagelbitareffektivitet.

Men ju fler som medvetslöst hyllar den som en tankeväckande och livsuppenbarande vision om hur en skrämmande framtid kan te sig, desto mer känner jag kravet att själv sjösätta en käringen-mot-strömmen.

Och när till och med i min värld någorlunda pålitliga personer som Per Svensson (DN 29 juli) berättar om sin försenade förförelse och själve Edenborg i Bladet (3 aug) håller den för att vara en av tidens banbrytande feministiska dystopier, tvingas jag gå till verket.

Vi stirrar oss blinda på den påhittade dystopin för att slippa öppna ögonen för de slavliknande förtryck som faktiskt finns. Vi vet förstås om det, men det får räcka med att vi blir sannskyldigt upprörda över det påhittade.

Skulle en shariaversion av ett US-andefattigt 50-tals-suburbia i en idé- och stilfusion av kloster, surrogatmödrafabrik, viktorianskt herrskapsslaveri och gulag utgöra en medryckande motbjudande framtidsvision av (väst)världen?! Om än spetsad med dissidenter och motståndsrörelse. Och detta i ett här och nu då den patriarkala könsmaktsordningen äntligen tycks möjlig att nedmontera, och där inte ens de samlade horderna av alt right, white supremacy och incelister utgör mycket mer än några vitskjortade ramaskrin i de historiska marginalerna?!

MEN ”[d]et är detta som gör The handmaid’s tale så hyperrelevant”, skriver Per Svensson, medan Carl-Michael Edenborg vill hitta filosofiska tankedjup i den presumtiva kvinnliga förmågan att telepatiskt elavrätta ”de förhatliga”, visserligen i en annan bok (Makten av Naomi Alderman) där det är kvinnorna som sitter inne med de makt-ägande trumfkorten. Men båda är överens om en sak: detta är en intressant, till och med filosofiskt tänkvärd framtid.

Men den populära fiktionen speglar inte verkligheten, varken samtida eller framtida, den visar inte hur det verkligen kan komma att se ut. Den är endast vad vi helst vill se, om den ska bli kommersiellt framgångsrik. Frågan är varför?

Vad gjorde Sex and the city annat än att övertygande vädja till publikens längtan efter heteromyset, det som i slutändan hägrade runt Mr Big och kompani, med walk-in-closet och skoparadis och allt?

I dagens aktivistiska tid är det naturligt nog i stället The handmaid’s tale som bäst håller de rättänkande kvar framför skärmarna, den här gången i andra ändan av upplevelsespektrat: heteroskräckisen. Här kan ”vi” rent av könsöverskridande förenas i rysningen inför ett existenssystem som skickar tillräckligt många kalla kårar längs ryggraden för att det ska löna sig att göra en tredje säsong.

Att vi dessutom kan lägga den politiska tröstnappen som extra bonus i underhållningspaketet gör ju inte saken sämre. Vi stirrar oss blinda på den påhittade dystopin för att slippa öppna ögonen för de slavliknande förtryck som faktiskt finns. Vi vet förstås om det, men det får räcka med att vi blir sannskyldigt upprörda över det påhittade.

Så skapas den mainstreammassmediala matrisen för den liberala blindheten inför det koloniala förtryck som fortfarande pågår. Den städse oputsade koloniala backspegeln i (o?)helig allians med ett krypto-kolonialt framtidsperspektiv.

Det finns ju i sinnevärlden högst verksamma nära-nog-slavsystem. Skillnaden är bara att de endast sticker fram i sprickorna på den gängse nyhetsförmedlingen.

Som när den kuwaitiska influencern och modebloggaren Sondos al-Qattan (Independent 26 juli) veklagade sig över att de filippinska tjänarinnorna i Kuwait (200 000 bara där) hade tillerkänts rätten att behålla sina pass samt fyra dagar ledigt i månaden. ”Inte kan man ha en piga som när som helst kan rusa hem till sitt”, bloggade den sköna.

Det finns över tio miljoner filippinska hembiträden och gästarbetare spridda över världen, oftast fråntagna sina pass utan varje arbetstidsreglering, tillsammans med byggjobbarna i Saudiarabien, de som bygger fotbolls-VM-arenorna i Qatar, de som ingår i den asiatiska sandmaffian, jämte miljontals arbetare från Indien, Bangladesh och Indonesien, många underkastade det omänskliga kefala-systemet på sina jobbdestinationer.

Det finns de mildare formerna av samma arbetsträlsystem som utgör oket över de centralasiatiska gästarbetarna i Ryssland och de ukrainska i Polen. Och de värre: de tiotusentals nigerianska flickor och unga kvinnor som varje år blir nya offer för trafficking och sexslaveri i Europa, de tusentals rumänska kvinnorna som ofta sexutnyttjas i de syditalienska tomatodlingarna (Yle 16 sep -17).

Det är förvisso sant att slavarna i den samtida verkligheten inte är identitetsintellektuella som ”the handmaids”, det förhållande som Per Svensson beskriver som att ”[d]e kvinnor som här får göra tjänst som avelsdjur och hushållstjänare är högutbildade”. Därmed kan vi inte heller fasa-gulla lika ”tanke-lekande” med den berömda igenkänningsfaktorn, som Edenborg å sin sida rekommenderar.

I verkligheten vore vi tvungna att nöja oss med mänsklig inlevelse och en krassare solidaritet.

Gärna med den uppmaning som Per Svensson vid ett annat tillfälle lånar från Leif GW: ”Låt inte världen bli en enda stor selfie!”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln