Hon var en av de allra största

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-12

CLAES WAHLIN minns epoken Birgit Nilsson

Jag minns fortfarande hur valkyrieropen som ett slags massiva laserstrålar for runt väggarna när Birgit Nilsson gav sin avskedskonsert i Stockholms konserthus för något kvartssekel sedan. Över 60 år och fortfarande denna unika sopranröst som jag sent i hennes karriär, från mitten av 70-talet till 1981 då hon på Operan gjorde sin sista Valkyrian (som Brynhilde), hade förmånen att höra på Operan i roller som just Brynhilde, Elektra eller Isolde. På den tiden var det nattkö som gällde för biljetter till eftertraktade föreställningar och för Nilsson kunde det krävas över ett dygns vaka.

Det må finnas en och annan sopran med anspråk på att vara 1900-talets största, Maria Callas till exempel, men det råder inget som helst tvivel om att som Wagnersopran fanns inte Nilssons like. Hon var, och förblir intill denna dag, den främsta bland högdramatiska sopraner.

Det var vid de största scenerna hon var verksam. Metropolitan i New York, Staatsoper i Wien, Covent Garden i London, Bayreuth i Tyskland eller La Scala i Milano. Hon sjöng i princip alla stora sopranroller hos Wagner, Verdi och Puccini, som Isolde eller Brynhilde framträdde hon hundratals gånger.

Efter studier vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan debuterade hon 1946 på Kungliga Operan som Agathe i Webers Friskytten. Operan hade missat att den ordinarie sångerskan hade ledigt, så Birgit Nilsson fick fem dagar på sig att förbereda rollen. Recensenterna hyllade henne och med rollen som Lady Macbeth året därpå var genombrottet ett faktum. Resten är, som det med rätta i detta fall heter, historia.

Hon får fast anställning 1948 och stannar vid Operan i tio år, under vilka hon hann bli hovsångerska (1956, den första av över 20 utmärkelser hon skulle komma att tilldelas), därefter fick stockholmarna nöja sig med gästspel eftersom resten av världen tog henne i anspråk. 1951 sjunger hon i Berlin och Glyndebourne (Mozart), i Bayreuth debuterar hon 1953 som solist i Beethovens nionde symfoni, året därpå sker där hennes stora internationella genombrott som Elsa i Wagners Lohengrin. Från 1954 och fram till 1982 är hon en flitigt förekommande gäst i Wien, där hon betraktades som den ledande Wagner-sopranen. Innan femtiotalet är slut har hon debuterat i München, Buenos Aires, San Francisco, Chicago, London, Milano och New York. Met i New York var jämte Staatsoper i Wien närmast hennes hemmascener.

Under 60-talet bemästrar hon Rickard Strauss operarepertoar, hennes sista nyinstudering skedde så sent som 1975, med Färgarhustrun i dennes Die Frau ohne Schatten för Stockholmsoperan. Den stora avskedsturnén gick 1984, därefter höll hon Master Classes vid Manhattan School i New York till 1993.

Hon har sjungit med de främsta och under de stora dirigenterna. I Verdi-operorna var Franco Corelli hennes favoritpartner, i Wagner Wolfgang Windgassen och bland dirigenter höll hon Carlos Kleiber och Sixten Ehrling högt. För alla möten, operahus, roller och en mängd roande och välskrivna anekdoter anbefalles hennes självbiografi, La Nilsson (1995); det finns också en tidigare memoarbok, Mina minnesbilder, från 1977.

Birgit Nilssons storhet är i dag inte alldeles lätt att föreställa sig, men historier som den att hon en gång i mitten av 60-talet på Met ombads sjunga både rollen som Venus och Elisabeth i Wagners Tannhäuser (de uppträder aldrig samtidigt på scen), eller att hon i Wien i mitten av 70-talet efter Elektra hade sjuttiotvå (72) inropningar (därmed slogs hennes förra rekord, 60 inropningar i Berlin efter Turandot), låter ana dimensionerna.

Det är givetvis hennes röst, denna fylliga, kraftfulla och absolut täta sopran som kunde viska fram ett pianissimo ända upp till tredje raden likaväl som att få en ovan operabesökare att känna sig närmast fysiskt attackerad av hennes till synes outtröttliga vokala förmåga. Vad hon än gjorde, den långa slutscenen i Ragnarök, Isoldes krävande parti eller Salomes, verkade som om hon skulle kunna sjunga hela partiet en gång till, genast.

Skiv- och cd-inspelningar är inget annat än avtryck som låter ana vad som gjorde henne till en av de absolut främsta operasångerskorna genom tiderna. Rubrikerna i utländska tidningar, inte minst i New York och Wien, lär vara större än här, utländsk radio och tv lär uppmärksamma hennes bortgång och förmodligen kommer en rad av kvällens operaföreställningar tillägnas hennes minne. Tillsammans med Jussi Björling tillhör La Nilsson inte blott Sveriges anrika operahistoria, utan lika mycket, rent av mer, världens.

Birgit Nilsson begravdes i går i Västra Karups kyrka. Hon blev 87 år.

Claes Wahlin