Ibland konventionell – alltid angelägen
Jon Asp om Andrzej Warda
Några timmar innan världen nås av beskedet om Andrzej Wajdas död avslutar jag läsningen av Linn Ullmanns personliga föräldraskildring De oroliga. Delvis är det som att återuppleva den kända och okända epilogen av Ingmar Bergmans liv: om åldrandet, minnet, de sista rutinerna.
Så har nu ännu en av efterkrigstidens stora avlidit, 90 år gammal och aktiv in i det sista. Wajda räknas, bredvid Kieslowski, som Polens största filmskapare. Likt Bergman var han också en hängiven teaterman, som även satte upp Bergmans manus, bland annat inom ramen för den filmskola han upprättade i Warszawa 2002.
Starkt expressionistiskt behandlar flera av Wajdas filmer lidande och motstånd i sviterna av kriget. Genombrottet kom med Medan döden väntar 1957 (som delade Cannes jurypris med Det sjunde inseglet) och fortsatte med Aska och diamanter 1958, Wajdas magnum opus.
Som för så många regimkritiska från öst var västvärldens festivaler av helt central betydelse. Guldpalmen för Järnmannen 1981 räddade regissören undan fängelse efter statskuppen mot Solidaritet samma år. 2000 mottog han en heders-Oscar och 2008 nominerades massaker-dramat Katyn, byggd på faderns öde.
Om de tidiga åren lanserade Wajda som en förhöjd filmrealist och humanist som inspirerat andra storheter, som Scorsese, så befäste han under senare decennier sin position som en djupt engagerad filmare, ibland mer konventionell men alltid angelägen.
