Kultur

Hans reaktion visar hur rätt jag har om Hassela

Kollektivets pedagogik ligger fortfarande som ett tjockt unket täcke över drogpolitiken

Av: 

Ida Ali Lindqvist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ida Ali Lindqvist utkommer med boken ”Jag är visst någonting” (Natur & Kultur) om tiden på Hassela, pedagogiken och den svenska drogpolitiken. I förra veckan debatterade hon med Widar Andersson i radions Studio Ett.

Ida Ali Lindqvist utkommer med boken ”Jag är visst någonting” (Natur & Kultur) om tiden på Hassela, pedagogiken och den svenska drogpolitiken. I förra veckan debatterade hon med Widar Andersson i radions Studio Ett.

Foto: Sofia Runarsdotter

KULTUR

I min bok Jag är visst någonting skildrar jag mina dryga två år som inskriven på Hasselas moderkollektiv i Franshammar i Hälsingland.

Hasselas metoder handlade om arbete i stället för behandling, om kamratfostran, gruppkonfrontationer och om att ersätta en äldre identitet med en ny. Om att göra karriär från ”nying” till ”gamling”.

Den som inte accepterade metodiken angreps med oförsonlig kraft, och den som hade kritiska synpunkter anklagades regelmässigt för att befrämja narkotikamissbruket. Understödda av Socialstyrelsen och massmedia mötte Hassela inget egentligt krav på ärlighet och konstruktivitet, men motståndet har alltid funnits där.


När Studio Ett frågade om jag ville vara med i programmet, så tackade jag ja. Först var det tänkt att jag bara skulle prata om boken, men det slutade med att jag själv, som ett litet skämt, frågade om de inte skulle kontakta Widar Andersson – en av Hasselas grundare, chefredaktör på Folkbladet, socialdemokrat och påhejare av en repressiv narkotikapolitik. Första gången jag träffade honom var jag 18 år.

Debatten blev som jag hade väntat mig. Widar Andersson, som i medierna på 1990-talet kallades för Hasselas nye starke man, försökte med alla medel att förminska mina erfarenheter. Detta genom att först bejaka dem för att sedan hävda att de bara var påståenden utan något som helst sanningsvärde.


Widar Andersson tog inte ansvar. Precis som Hassela aldrig har gjort. Trots att jag inte längre är den där tjejen som försökte hjälpa upp en vän i skidspåret medan Widar stod och skrek – trots att jag i dag är journalist, samtalsterapeut och författare – blev jag bemött som en lögnare: ”Du kan fråga vilken person som helst. Du kan påstå vad som helst. Dina erfarenheter blir inte mer värda för att man skriver en bok om det.”

Widar Andersson har aldrig gjort sig känd som en ödmjuk och modig man, som klarar av att ta in kritik för att sedan svara i respektfull ton. Han klarar inte av att applicera sin pedagogik på sig själv. En anledning kan vara att han aldrig har behövt det, och en annan att det inte är hans sort som ska fostras, tvångsomhändertas och placeras på SiS- institutioner.


Men för mig handlar inte det här om Widar Andersson. För mig är det här så mycket större, så mycket allvarligare. Allt var inte hemskt och dåligt på Hassela. Men pedagogiken saknade helt evidens. I kölvattnet efter min bok har flera röster trätt fram. Röster som berättar om trauman och förstörda liv på grund av erfarenheter som inskrivna på Hassela.

En av anledningarna till att jag skrev den här boken var att visa att vi som inskrivna inte hade en chans mot denna mäktiga Hasselapedagogik som ännu ligger som ett tungt, unket täcke över den svenska narkotikapolitiken. Vem kunde visa det tydligare än Widar Andersson. Han validerade min bok genom att bara vara sig själv.

Ledarna inom Hassela är alltifrån självrannsakande. Det har kostat många väldigt mycket.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Hans totalitära syn på knarkare styr än i dag

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Narkotikapolitik

Widar Andersson

Socialstyrelsen