Publicerad:

Våldet får aldrig plats, är aldrig viktigt

Offren möter samma oförståelse i kritiken som i samhället i stort

Av: Kajsa Ekis Ekman

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren och akademiledamoten Anne Swärd.
Foto: TT
Författaren och akademiledamoten Anne Swärd.

Våldet var inte så viktigt. Det fick inte plats. Andra såg inte heller. Det passar inte in i berättelsen. 

De förklaringar som Jenny Högström anför som skäl för att inte ha nämnt våldet mot modern i sin recension av Patrik Lundbergs roman Fjärilsvägen, ter sig för mig som efterhandskonstruktioner. Icke desto mindre är de så belysande för vårt samhälles tystnadskultur. Våldet får aldrig plats. Det är aldrig viktigt. 

På DN Kultur skriver författaren och akademiledamoten Anne Swärd att hon upplevt precis samma märkliga tystnad kring våldet i sin roman Jackie. Även där präglades mottagandet av omskrivningar som destruktiv relation och farlig passion, samt en tendens att tala om offrets, snarare än förövarens personlighet. Jackie kallades ett perfekt offer, ung och naiv. 


”Men skärp dig, dumma brud”, skrev Annina Rabe till och med i sin recension. Även om hon tar tillbaka det direkt, står meningen ändå där. Vad säger oss detta mottagande? Är det inte just denna brist på förståelse som möter offer överallt i samhället? 

Tystnadskulturen blir ännu mer frapperande när det gäller litteratur som destillerar våldet och serverar det utan omgivande brus.


Jag tror inte att det var ett beslut av någon av recensenterna att hålla tyst. Jag tror snarare att det rör sig om ett inlärt, omedvetet beteende. Utan att tänka blundar man, förminskar, skyller på offret. Jenny Högström hade inte plats för att nämna våldet, trots att hon hade utrymme nog i sin text att diskutera Judith Butler, Annie Ernaux, Mellanöstern, Édouard Louis

Är det verkligen platsbrist? Eller är all denna exotiska rekvisita ett undermedvetet sätt att just avlägsna sig från Sonny som förgriper sig på modern? När Lundberg beskriver hur kvinnomisshandlaren påstår att modern ramlat av sig själv, och sedan inte vill finnas vid hennes sida när hon avlider på sjukhuset – är det inte ett huvudtema i romanen? 


Clara Block Hane menar i SvD att hon visst nämnt våldet i Christina Herrströms roman Ödeläggaren, och att jag inte bara ljuger, utan ”kräver att få bestämma vad varje recension i varje tidning ska handla om” vilket vore ”förödande för litteraturkritiken”. Kära nån! Om kritik är detsamma som att vilja bestämma över texter, vad är då litteraturkritik? Meningen är väl att vi ska prata om litteratur? 

Visst nämner Block Hane att det förekommit våld och hot. Men nu talade jag uttryckligen om mäns våld mot kvinnor. Problemet med mottagandet av Ödeläggaren är att det döps om till något helt annat – som sektmentalitet. 

”Det slår mig att hans metoder är samma som sekter använder”, skriver Block Hane, och ett av våra vanligaste samhällsproblem blir därmed en bisarr historia. Återigen detta behov av exotism: det här är något Annat! 

Det är intressant att Block Hane använder sig av dubbla budskap i sin text: först säger hon att Herrström är ett brottsoffer och att ingen skuld ska läggas på henne, varpå hon helomvänder med ett ”ändå river frågan …” och sätter i gång med att anfalla offret: ”Varför gör hon ingen research, varför tar hon inte kontakt med prästen i församlingen, varför googlar hon inte fonderna hon sägs ha investerat i, de som ska ge avkastning tiofalt?” 

Ja, Block Hane anklagar till och med Herrström för att ha svikit sina barn, sin mamma och sina läsare! Hennes brott: att falla offer för ett brott.   


Anne Swärd skriver: ”Vad jag möttes av var en oväntad stumhet inför romanens svarta hål, ett undvikande som överraskade mig samtidigt som det var fullt förståeligt. Jackie handlar trots allt om en relation som slutar en hårsmån från döden. De flesta läsare talade hellre om bokens bladvändarkvaliteter, tidsandan, Stockholmsskildringen, tonårsnaiviteten, än om själva svärtan, våldet.”

Just det. Det är finare att prata om välfärdsstatens sammanbrott och klassamhällets förlorare på landsbygden. Det är finare att tala om sekter och ekonomiskt bedrägeri. Det är finare att tala om allt annat. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: