Vi sviker utsatta som slagit i samhällsbotten
Brandtal till Litteraturpolitiskt toppmöte, 4 mars 2022
Irina och Tanya, två unga vuxna från förorterna Tynnered och Angered, har skrivit på så hellvettes grymma texter. Hejdlöst brinnande berättelser, blivande bokbomber, sprängladdade med värdefulla, samhällsviktiga erfarenheter, från underklassen. Underifrån ord-minerade i en av de mest segregerade städerna i hela Europa. Litteraturstaden Göteborg. Lysande, levnadsglada unga med författardrömmar som gett dem framtidshopp. Tuffa och ärliga, sympatiska och humorhärliga. Nu, är de döda.
De hann inte fylla 30. Inte skriva färdigt, bli lästa eller lyssnade på. De är två av tusentals som under de senaste tio åren har tagit livet av sig, många med läkemedels- och drogöverdoser. Som Irina och Tanya. De tillhörde de mest utsatta, kvinnor som försökt överleva i fattiga förhållanden, och med alarmerande psykisk ohälsa och accelererande desperation, och som till slut inte har orkat mer. I stenrika Sverige. Här är självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga. Våra barn! Och bland vilka drogmissbruket och dödsfallen av överdoser har ökat extremt. Med klassklyftorna, och i alla klasser men ju lägre inkomst och utbildning, ju högre är risken att hamna i drogmissbruk.
Och detsamma gäller självmord – bland låginkomsttagare och lågutbildade, fattiga och sjuka, sjukskrivna, arbetslösa, hemlösa, inkomstlösa, papperslösa, ensamkommande unga, är risken högst. Medmänniskor från underklassen är hårdast drabbade, och det är de tjejerna och kvinnorna vars skrivande, helt fantastiska förmågor och författardrömmar jag har stöttat och sporrat i tio år, medan jag sett underklassen jäsa, och antalet fattiga unga vuxna bli fler och må allt sämre, och med alla sina krafter och kreativa kapaciteter anstränga sig år efter år för att komma ifrån fattigdomen och få livet att funka. Kunna försörja sig och förverkliga sina drömmar, men mötts av höga murar och stängda samhällsdörrar. Gång på gång.
De har sjunkit djupare av paniken och pengabristen, och blivit sjukare. Och försökt lindra paniken och rädda livet på sig själva genom att självmedicinera, eller fått urballade mängder med läkemedel utskrivna, och vissa därför har utvecklat beroendesjukdomar också. Symptomsjukdomar, och hamnat i en sits där de varken blivit hjälpta med sina beroenden eller med det som orsakar deras dåliga mående eftersom vi klassar alla som blivit beroendesjuka som kriminella som ska straffas.
Det är ju för FAN vi som skapat högrisken för barn att hamna i ungvuxna undergångar från deras första dag, när de föddes i eller flyttade till fattiga stadsdelar
Fast vi fattar att vi inte kan straffa bort sjukdomar, eller fattigdom, och andra har blivit nekade vård för att resurserna inte räckt, lokalt, eller ställts i katastroflånga vårdköer där unga dött i väntan på hjälp. Sparkravens konsekvenser, det är vi som dödar dem. Vi, som upprätthåller samhällssystemet och som, oavsett vilken regering vi haft, har ökat klyftorna. Och fortsätter att öka dem och ungas psykiska ohälsa.
Och samtidigt gör som Göteborgspolitikerna som verkar ha noll klasskoll nedåt, genomför nya nedskärningar av vården och lägger ner livsavgörande mottagningar, och den enda mottagningen som finns för bara kvinnor med beroenden och psykiskt lidande och där man även behandlar trauman efter sexuellt våld. Vi stänger fler dörrar, sviker utsatta som slagit i samhällsbotten och våra unga och sjuka när de verkligen behöver oss.
Det är tur att det inom alla professioner och bland privatpersoner finns eldmänniskor som trots den iskalla ideologiska vinden räddar individliv. I motvinden, vi blir motmänskliga, avslår ansökningar om sjuk- och aktivitetsersättningar, försörjningsstöd från förtvivlade på löpande band, och hetsar och jagar långtidssjuka, arbetstränande unga ännu sjukare med myndighetspiskor, suger skriv- och skaparlust, deras livslust. Dränerar drömmar.
Som Irinas och Tanyas. Satan, vad de kämpade. Och blev vårdnekade och nedskurna, bortkalkylerade från budgeten, knuffade över kanten, ner i värre pengabristpanik och i prostitution, mer våld och missbruk, vi är inte kloka.
Det är ju för FAN vi som skapat högrisken för barn att hamna i ungvuxna undergångar från deras första dag, när de föddes i eller flyttade till fattiga stadsdelar, och forslades in i ett skolsystem vi fuckat upp till ett skräckexempel i världen. Ett utsugningssystem för riskkapitalister vi tillåter roffa åt sig våra skolskattepengar, på barnens bekostnad!
Och ett utslagningssystem i vilket vi varje år underkänner enorma grupper med barn. I vissa förortsskolor med skrikstora resursbrister och försummade behov, blir över hälften av alla högstadieelever underkända. Innan de ens fått tillgång till egna skolböcker, studiero i trångboddheten, tillräckligt med mat, eller blivit myndiga!
Vi sumpar deras barn- och bildningsrättigheter, minskar deras läs- och skrivmöjligheter, och dumpar dem. En del i desperationsdiken därifrån de har raka försörjningsvägar in i drogbusinessen och känslobedövande beroenden, bort från fattigdomen. Och då tar vi i med hårdare tag, kränker dem hatiska och hopplösa, som om det var BARNEN, och inte VI och vår kollektiva kortslutning som var huvudproblemet. Under de här senaste tio åren … har antalet miljardärer mer än fördubblats. En av de nya miljardärerna är grundaren av Storytel, så hur mår litteratursverige?
Jag känner unga vuxna från både under- och arbetarklassen som varit på fler begravningar av sina vänner än de läst böcker, i litteraturstaden Göteborg.
Men också många som slukar böcker och som i dag skriver nya meningar och värdefulla berättelser som kan chocka skiten ur medelklassen. Unga, som tillsammans med så många fler fightas för att hålla sina framtidsdrömmar, sig själva och sina vänner vid liv.
Hur många av dem ska vi låta dö bakom våra stängda dörrar? Klass- och kulturdörrar.
”Hur ska jag palla skriva en hel bok … när jag bara har ätit en halv fralla på tre dagar, jag vill ändra Sveriges lagar.” Fatima 23 år, Bergsjön.
