Euphoria-mörkret visar att inte allt på tv är skit
Rues resa ut ur helvetet och tillbaka in är både smärtsam och vacker
Tv-dramat gör sig just nu mindre relevant för varje ny storsatsning streamingjättarna rullar ut. Det är femhundra produktioner and nothing on.
Euphoria är ett av få undantag. Den andra säsongen, som nu går att se på HBO Max, är filmad analogt på riktig 35 mm-film och varje bildruta är perfekt. Lika vacker som en oljemålning i sitt djup, lika ful som verkligheten i sin brutalitet.
Regissören Sam Levinson och fotografen Marcell Rév har dock inte nöjt sig med att göra något visuellt intressant. Berättandet, karaktärerna och dialogen illustrerar hur bra tv faktiskt kan vara.
Ett långsamt självmordsförsök inlindat i avväpnande humor och akut allvar
Den första säsongens åtta avsnitt och två uppföljande specialavsnitt var lika mycket tio novellfilmer i egen rätt som en kronologisk dramaserie. Avhandlas gör de allra mest grundläggande frågorna om att växa upp. Kan man det? Och hur gör man det utan att gå under? Genom ett tiotal disparata figurer utforskas samtida identitetsfrågor, för all del genom att använda stereotyper men utan att landa i klyschor eller pamfletter. Hämndporr och sexualitet, föräldrarelationer och vänskap. Liv och död.
Allt med Rue, hennes narkotikamissbruk och dödslängtan, ett långsamt självmordsförsök inlindat i avväpnande humor och akut allvar, som sammanbindande förgrundsfigur. Superstjärnan Zendaya spelar henne så välbalanserat och närvarande att det redan efter några avsnitt känns som att man följer en familjemedlems resa ut ur och tillbaka in i helvetet. Man vill men kan inte ingripa eller hjälpa till. Man vill men får inte vara hennes förtrogne.
Nyårsfesten som utgör inledningen på den nya säsongen lämnar tittaren glad, rädd, ledsen, underhållen och arg. Efterföljande avsnitt gör inget mindre än så. Euphoria påminner om och gör plågsamt tydligt hur dåligt nästan allt annat är.
