Sjukt underskattad
Ann Charlott Altstadt om varför sjuksköterskan aldrig får rätt lön för mödan
”Sjukt, syster” är en informativ faktaspäckad historielektion om hur vårdandet genom århundradena professionaliserats till dagens högskoleyrke sjuksköterska. En kvinnodominerad sysselsättning som har blivit politiskt brännhet under rubriken vårdkris.
Sara Heymans intressanta exposé leder också fram till en förklaring varför våra makthavare inte uppskattar de oumbärliga sjuksköterskorna efter förtjänst med vårdflykt som konsekvens. Samhällets kvardröjande föreställningar om yrket som ett kvinnligt uppoffrande kall håller fortfarande fast dem i en underordnad position med orimligt slit till för lite lön.
Men samtidigt öppnar Heymans text ofrivilligt men ofrånkomligt för en annan tolkning. Den intressanta skildringen av sjuksköterskan som på 1800-talet börjar organisera bort den förmoderna stinkande sörja som kallades vård framstår till slut på vår tids arbetsmarknad som kluven mellan det förgångna och nutid. Två olika kvinnoroller tycks brottas med sig själva för erkännande.
Heyman liksom medierapporteringen knyter dagens kris till sjuksköterskebrist med stängda avdelningar, överbeläggningar, köer, inställda operationer och larm om hotad patientsäkerhet som följd.
Men jag undrar över politiker och tjänstemäns prioritering av skattemedel där pengar sägs saknas just till sjuksköterskor. Sverige har tillsammans med Chile och Mexiko minst antal vårdplatser i förhållande till befolkning av alla OECD-länder men ligger i toppen vad gäller hälso- och sjukvårdens andel av BNP även per capita.
Det tyder på att verksamheter inte bara blöder sjuksköterskor utan också skattepengar och jag antar att en förklaring handlar om de senaste decenniernas marknadsfiering av välfärden. Exempelvis så leder vårdvalet till överkonsumtion och privatiseringar till jättevinster som inte återinvesteras samt saltade fakturor, bluff och bedrägerier. Upphandlingar skapar kostsam byråkrati och korruption medan viljan att stoppa skatteslöseriet saknas då den politiska sfären glidit ihop med näringslivet via den gemensamma möjligheten till riskfri profit.
Samtidigt befinner sig Sverige mitt i en befolkningsexplosion på grund av asyl- och anhöriginvandring. Populationen ökade från 8 till 9 miljoner mellan 1970 och 2004. Men redan 2017 var vi 10 miljoner och vi beräknas bli 11 miljoner 2026. Att vården liksom den offentliga sektorn är underdimensionerad är inte bara ett jätteproblem som rör finansiering versus nedskärning. Inom några år behövs exempelvis 77 000 fler anställda inom dagis och skola och 65 000 inom vården bara för att behålla samma otillräckliga nivå på personalstyrkan.
Det tycks finnas massor av pengar bara inte till dem på golvet.
Trots dessa alarmerande siffror finns andra summor som tyder på att sjuksköterskebristen för närvarande är ett budgetorganisatoriskt sjukdomssymptom. Det tycks finnas massor av pengar bara inte till dem på golvet. För hur kan exempelvis politiker i Stockholms landsting prioritera marknadshaverier som det skenande chockdyra men totalt undermåliga Nya Karolinska med en kvarts miljard bara till värdelösa konsulter men sakna pengar till vårdlöner, med cancerpatienters död som följd?
Sjuksköterskorna har alltså misslyckats att få sin del av en fortfarande fet kaka. Heyman nämner troliga orsaker som Vårdförbundets trängda läge. 2008 togs 6 500 medlemmar ut i konflikt vilket kostade strejkkassan en miljon om dagen medan landstingen tjänade elva miljoner på uteblivna löner. Och hur ska sjuksköterskorna vinna medieopinionen om patienternas hälsa och liv står på spel?
Svensk sjuksköterskeförening höll länge tillbaka medlemmars krav på bättre villkor, som exempelvis reglerad arbetstid, med hänvisning till yrket som just ett kall.
Men Heymans övergripande resonemang handlar om samhälleliga stereotyper och föråldrade föreställningar. Svensk sjuksköterskeförening höll länge tillbaka medlemmars krav på bättre villkor, som exempelvis reglerad arbetstid, med hänvisning till yrket som just ett kall. Och först 1933 blev organisationen Vårdförbundet alltså en regelrätt fackförening.
För trots ursjuksköterskans rationella organisering av yrket, raka motsatsen till obetald uppoffring, byggdes som en grundförutsättning traditionellt kvinnliga egenskaper in i arbetsbeskrivningen. Då det var överklasskvinnor som förvandlade vårduppgifter till ett yrke så både behövdes och föddes naturligt särskilda motiv för flytten från den beskyddande familjesfären. Egenskaper som rörde välgörenhet, kristen moral och vårdande självuppoffring knöts till yrkesrollen långt ifrån en fabriksarbeterskas drivkraft att gå till jobbet.
Enligt Heyman präglar dessa eftersläpande värderingar exempelvis motpartens mentala inställning vid budget- och löneförhandlingar. Men jag har svårt att se politiker och arbetsgivare styras av historiska stereotyper snarare än vad som faktiskt är dagsaktuellt möjligt att frampressa ur sjuksköterskorna.
Situationen är sannerligen exceptionell för enligt regelboken har sjuksköterskorna alla trumfkort på hand.
Frågan måste väl ställas varför anställda i ett bristyrke låter sig behandlas som om de vore övertaliga. Vid slutet av läsningen så undrar jag om Heyman i stället har beskrivit en yrkesgrupp som saknar förmåga att hävda sina intressen eftersom de ännu inte befriat sig från sitt förflutna.
För kan Vårdförbundet verkligen vara den enda parten som lyckats lösgöra sig från sina egna traditioner? Kanske är föreställningen om den uppoffrande och lojala hjälparen som härdar ut för allas bästa en internaliserad del av kvinnoyrkena i stort och sjuksköterskejobbet i synnerhet vilket påverkar strategitänkande såväl som kampanda.
Situationen är sannerligen exceptionell för enligt regelboken har sjuksköterskorna alla trumfkort på hand. De företräder ett bristyrke vilket lett till en landsomfattande vårdkris men utan att kunna sätta hårt mot hårt till egen fördel. Den historiska självbilden av uppoffring verkar sitta i väggarna när sjuksköterskorna egentligen borde äga hela förhandlingsrummet.
