De överlevde nazisternas terror

Man ska vara varsam med jämförelser, men vaksam på likheter

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Flyktingar från Tyskland anländer till Trelleborg under andra världskriget. I morgon är det internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Foto: TT
Flyktingar från Tyskland anländer till Trelleborg under andra världskriget. I morgon är det internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Att samla vittnesmål från Förintelsens överlevare är ett viktigt arbete, en traumabearbetning och ett samtal som jag hoppas kan leva in i framtiden. I slutet av 2018 visades på Kulturhuset i Stockholm en stor fotoutställning med Mikael Janssons porträtt av överlevare, tillsammans med deras berättelser. Det var en mäktig och värdig utställning.

I ”Överlevarna”, författaren Bernt Hermeles och fotografen Cato Leins podd som blivit bok, skapas en kör av vittnesmål, berättelser om barndomar som avbröts, familjer som splittrades på flykt eller av Mengeles sortering i Auschwitz.

Det är nu 75 år sedan koncentrationslägren befriades och andra världskriget tog slut. I ”Överlevarna” skymtar också fortsättningen strax efter krigsslutets kaos: dödsmarscher, nya läger, sjukdomar. Boken är delvis strukturerad i en kronologisk axel, vittnesmålen från samma person finns på flera ställen i ett Före, Under och Efter. Avsnittet Under avslutas med ett vittnesmål av Folke Schimanski, svensk-tysk och uppvuxen med en nazistisk far. Det skapas en reva i väven, en bredare och minst sagt överraskande bild av överlevandet.

Det är som om det enda som går att ta till sig är början. Hur grannar sviker, småbarn hetsar mot judar. Hur hela samhällen går in i masspsykoser. Hur vid tiden för novemberpogromen ett litet barn går för att köpa bröd: ”Jag gick till butiken som låg mittemot synagogan. Det var fullt av folk och när jag skulle handla sa tanten: ’Jag säljer inget bröd till judar.’ Ingen annan i affären sa någonting.”

”Överlevarna” flödar av liknande berättelser, som är barnets möte med en värld som blir alltmer obegriplig men som steg för steg äter sig in, blir det nya normala. När tågen går finns ingen energi kvar till protest. Ändå är vittnesmålen många om sekundsnabb tur. Och livslång överlevarskuld.

Både när jag läser ”Överlevarna”, ser fotografier från tiden före och porträtten från nu, och när jag ser Gülseren Sengezers dokumentär ”Kindertransporter till Sverige”, kommer jag på mig själv med att längta så mycket efter det normala. Det som kom efter, något förlösande. Jag förstår absolut poängen med att de livsberättelserna inte kommer med – det är en fråga om integritet om inte annat – och att denna längtan efter tröst får se sig obesvarad.

Under 1930-talets sista år evakuerades 20 000 judiska barn från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. Sverige tog emot 500. Det var omöjligt, inte minst på grund av ekonomiska krav, för dessa barn att också rädda sina föräldrar.

I ”Kindertransporter till Sverige” berättas om tiden före flykten, om saknaden efter familjen och om olika bortträngningsmekanismer. Vi får följa fyra personer, tre kvinnor och en man, på deras överlevnadsresa bort från naziterror och till en på många sätt främmande svensk värld. Anpassning, saknad, tomhet, trauma och skuld blandas i en sorgesam cocktail.

Det finns en paradox i förståelsen av Förintelsen, dess orsaker och följder. Att jämföra med andra, historiska eller samtida händelser, är att relativisera. Men att inte jämföra blir å andra sidan att isolera. Man ska vara varsam med jämförelser. Men vaksam på likheter.

Publicerad: