Vi blir stärkta av att se GVFÖ-paren krascha

I en värld av deprimerande konflikter finns alltid en trygg kulturdebatt att vila i

Jonas och Martin i ”Gift vid första ögonkastet”.

Gift vid första ögonkastet, Love is blind och Första dejten är några av alla dejtingprogram som människor ägnar sin lediga tid åt. Snart kommer även det omtalade programmen Naked attraction till Sverige och i i sommar börjar SVT filma den första säsongen av ett program där renskötare letar efter kärleken.

De här programmen är inte de första i sitt slag. Redan 1991 sändes Tur i kärlek som följts av mängder av replikor. Det verkar som att märkligast koncept vinner. I ”Dating in the jungle” ska människor para sig på djurliknande sätt och i kommande F-Boy Island ska kvinnor identifiera vilka män som är ”nice guys” och vilka som bara är där för att ligga. Går produktionsbolagen på syra under sina spånmöten?

Att det finns ett intresse att konsumera sökandet efter kärlek genom en socialkonstruktivistisk lins är alltså ingen nyhet. Relationerna på tv blir så verkliga att vi hellre betraktar dem än tar risken att uppleva dem själva. Som tittare blir vi inbjudna till det innersta lagret av det mänskliga varandet.

När det går bra för paren rusar dopaminet genom skärmen och det gör inget att ens egen älskling somnat för länge sen.

I rutan förstärks könsrollerna och små nyanser av oskönt beteende fångas upp och går plötsligt att ta på. Nu kan vi diskutera relationsproblem med våra partners utan att nämna våra egna fel och brister. När det går bra för paren rusar dopaminet genom skärmen och det gör inget att ens egen älskling somnat för länge sen. Det empiriska material dejtingprogrammen förser oss med är dessutom så pass bra att man förbiser faktumet att det hela är iscensatt.

Under coronapandemin fick tv:n agera lägereld. Det menade i alla fall Elias Björkman i SvD och Catia Hultqvist i DN förra året, när de båda två skrev om SVT:s Gift vid första ögonkastet. Programmet där två främlingar gifter sig med varandra passade perfekt när vi var utlämnade åt ensamheten och restriktionerna gjorde livet torftigt. Realityn blev det enda fönstret ut i verkligheten och plötsligt blev hela svenska folket bekanta med ”tacoparet”. Pandemisäsongen av GVFÖ var bland de mest sedda på svensk tv och i år hade programmet rekordmånga sökande. Sex avsnitt in i säsongen har ett av paren hoppat av och hoppet för de återstående paren återstår att se.

Psykologen Björn Hedensjö berättar för mig hur terapisamtalen under pandemin kretsade kring relationer eftersom det blev en viktigare faktor för människors mående, och när det finns ett ökat intresse för att vårda våra relationer får de också ett större utrymme i det offentliga samtalet.

– Många jobbrelationer försvann, man fick mer tid med sin partner. Människor var tvungna att skala bort ytliga relationer och vårda de som stod en närmast, säger Björn Hedensjö.

Han har själv deltagit som tv-psykolog i dejtingprogrammet Vi eller aldrig och menar att det kan vara svårt att få ihop bra terapi i tv med bra underhållning. Oftast är riktigt bra terapi inte lika kul att se på, menar han.

– Beroende på programmets intentioner kan vi lära oss olika mycket. Men jag själv kommer inte delta i terapi-tv igen, säger Björn Hedensjö.

Gift vid första ögonkastet gör avtryck på kultursidorna i år igen. I GP kommenterar Nina Morby varje avsnitt och Björn Werner skriver i samma tidning att programmet är det ”mest oetiska som SVT har gjort”.

Men varför är vi då så besatta av dessa program? För att vi vill frossa i ensamma singlars haveri, skriver Werner. Men det måste finnas mer än så?

Björn Hedensjö menar att intresset för att se på andra pars misslyckande kan bero på att en en del människor har en ”morbid nyfikenhet” som innebär att man fascineras av det hemska. En tågkrasch kan på samma sätt som en relationskrasch trigga nyfikenheten. Men det kan också få ens egna relation att kännas starkare när vi ser på par som det går dåligt för.

Den som vågar blotta det mest sköra och personliga vinner flest läsare eller tittare.

”Vår tids dejtingkultur” heter det ofta. Texter om Tinder, sexpositivism och dejtingprogram delar på utrymmet med för/mot Natotexter. Uppenbarligen behöver man ibland en enklare konflikt att engagera sig i. När de riktiga konflikterna gör både läsare och redaktörer deprimerade finns alltid en trygg kulturdebatt att vila i. 

Kanske ger konsumtionen av dessa realityprogram samma förlösande effekt som recensenter vittnar om när de läser Amanda Romares debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Den som vågar blotta det mest sköra och personliga vinner flest läsare eller tittare. Oavsett hur bra innehållet faktiskt är.

Men tittarsiffrorna och expansionen av dejtingprogrammen vittnar inte bara om produktionsbolagens exploatering av kärlekstörstande singlar. Liv Strömqvist, Eva Illouz och några av de största kulturpoddarna står för en aldrig sinande intellektualisering av ämnet. Samtidigt greppar vi efter halmstrån när experterna i Gift vid första ögonkastet berättar varför deltagarna beter sig som de gör.

När kristiderna lägger sig återkommer de riktiga utmaningarna i livet och då kan intresset för dejtingprogrammen vara ett minne blott. Å andra sidan tyder ingenting på att samhällskriserna försvinner. I framtiden sitter vi mitt i ett brinnande världskrig eller i en gummibåt för att rädda oss från ännu en klimatapokalyps, fastklistrade framför säsong 22 av Gift vid första ögonkastet och diskuterar hur vi framför kritik till våra partners på bästa sätt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.