Ressa och Muratov fortsätter obönhörligt
Nobelpristagarna står längst fram i kampen för yttrandefriheten
Journalisterna Maria Ressa från Filippinerna och Dmitrij Muratov från Ryssland tilldelas Nobels fredspris 2021. Prisceremonin hålls i dag i Oslo.
Med anledning av priset publicerar Aftonbladet kultur i dag ett utdrag ur ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin där Maria Ressa intervjuas.
– Det Facebook sysslar med är digital kolonialism. De suger ut värdet på våra marknader och ser inte förödelsen de skapar.
Kvinnan som säger det heter Maria Ressa. Hon är kort, intensiv och utstrålar optimism trots att hon lever under dödshot. Ressa är grundare och chefredaktör för nättidningen The Rappler i Filippinerna. Sajten grundades 2012 och lockade framgångsrikt läsare med nytänkande lösningar och kvalitativ journalistik. De första åren gick allting bra. Sedan vann president Duterte valet i Filippinerna, framhjälpt av en stenhård populistisk retorik och en framgångsrik sociala medier-kampanj. Sedan dess har 20 000 personer dött i det ”krig mot drogerna” som innebär att människor i Filippinerna urskillningslöst avrättas.
Detta rapporterade The Rappler om. Sedan dess lever Maria Ressa och hennes medarbetare under ständiga hot. I Dutertes Filippinerna godkänns ingen opposition. Och i sin arsenal har presidenten ett nytt vapen: välorganiserade trollarméer som piskar upp hat och vrede, och som sprider lögner om Maria Ressa och hennes redaktion. De är CIA-agenter. De är kommunister. De ska våldtas och mördas.
På Filippinerna är risken stor att den typen av hot blir verklighet. Men Maria Ressa och hennes reportrar fortsätter skriva.
– Jag har de senaste åren fått utkämpa ett slag på två fronter, säger Maria Ressa. Dels mot president Duterte och den statliga propagandan på sociala medier. Men också mot Facebook, som inte tagit ansvar för hatet och lögnerna som spridits på deras plattform. De har ingen kontroll. De sitter där borta i Silicon Valley och ser inte att deras verksamhet gör att människor mister livet.
Runtom i världen kommer nu mer eller mindre lyckad nationell lagstiftning som på olika sätt försöker hantera en värld med svagare journalistik, mer propaganda och hat som förgiftar det offentliga samtalet
Med The Rappler omfamnade Maria Ressa den nya tekniken, hon använde nätet och sociala medier för att förnya journalistikens innehåll och distribution. Men tekniken vändes till vapen som riktades mot henne. Facebook lät hatet flöda, Manila är långt från Silicon Valley och Filippinerna en liten marknad.
– Facebook och de andra förstör våra samhällen genom att inte ta ansvar, säger Maria Ressa.
[...]
Teknikjättarna har sin själ och sina huvudkontor på den amerikanska västkusten. Men de verkar som globala giganter i en extremt komplicerad värld. Och med storlek kommer ansvar och problem, något som inte riktigt har velat inse.
”Mark Zuckerberg tillbringar mer tid i Wisconsin än i Filippinerna, där en blodtörstig president har använt hans företag för att ta makten”, skrev teknikjournalisten Felix Salmon efter Cambridge Analytica-skandalen i tidningen Wired. Slutpoängen i artikeln var att det var dags för Mark Zuckerberg att kliva åt sidan eftersom förtroendet var förbrukat.
En sådan utveckling är osannolik, men Facebook och de andra teknikjättarna måste liksom alla kolonialmakter någon gång hantera den kritik och de problem man skapar. Runtom i världen kommer nu mer eller mindre lyckad nationell lagstiftning som på olika sätt försöker hantera en värld med svagare journalistik, mer propaganda och hat som förgiftar det offentliga samtalet.
Kraven på regleringar kommer inte längre bara från kritiker och dystopiker, utan från många av dem som en gång skapade dagens internet som en plats för frihet och öppenhet.
Våren 2018, några veckor innan Cambridge Analytica-skandalen skakade teknikvärlden, skrev Tim Berners-Lee ett brev i The Guardian. Berners-Lee är skapare av den öppna webben och ideologisk motståndare till regler och förbud. Men nu, menade han, har en gräns passerats.
”Det faktum att makten på nätet är koncentrerad till så få företag har gjort det möjligt att i stor skala använda webben i destruktivt syfte”, skrev Berners-Lee. Han menade att plattformsföretagen har blivit för stora och att de skapar hinder för konkurrenter genom att köpa upp nya företag och systematiskt dammsuga upp all kreativ talang.
”Lägg till detta det försprång teknikjättarnas användardata ger dem, och vi kan vara säkra på att de kommande 20 åren inte blir lika innovativa som de senaste två decennierna.”
Det är dags, menade Berners-Lee, att inse att plattformsföretagen inte förmår lösa de problem de skapat. Orsaken är att det finns en inneboende konflikt mellan vinstmotiv och samhällsansvar.
”De här företagen har byggts för att maximera vinst, snarare än för att se till vad som är bäst för samhället i stort. Nu behövs lagar och regler som kan hjälpa företagen att lösa en del av de konflikter som uppstår”, skrev han.
Våren 2018 kunde man också för första gången höra Mark Zuckerberg uttrycka viss förståelse för behovet av regleringar. ”Frågan är inte längre: borde det bli fler regleringar eller inte, utan ’Hur ska det gå till?’”, sa Zuckerberg i en intervju med tekniktidningen Wired.
Samtidigt sade Zuckerberg att han absolut inte ville se regeringar ”detaljreglera” teknikföretag på tyskt vis, med en bisarr hänvisning till att det vore som att ha ett totalförbud för damm i kycklingkött inom matindustrin. I stället efterlyste han mer generella riktlinjer som företaget själva kunde välja att förhålla sig till. Och när det blev skarpt läge beslutade Facebook att inte införa GDPR, EU:s hårda regler för personskydd för data på sina andra marknader.
Debatten om regleringar handlar om två centrala frågor: Konflikten mellan storlek, kontroll och samhällsansvar. Och kampen om datan.
Ingen av de som var med och startade Facebook eller Google trodde nog att de inom ett decennium skulle utgöra en stor del av infrastrukturen för demokrati och sätta gränser för yttrandefrihet och journalistik i land efter land. Just verksamhetens natur, att vi genom den får tillgång till information och fakta och att den utgör en plattform för samtal och diskussion, gör att frågorna blir extra svåra.
På det sättet blir jämförelsen med kolonialism relevant – här kommer stora företag och håvar upp en värdefull råvara som de gör enorma vinster på
I en intervju med den amerikanska journalisten Ezra Klein våren 2018 fick Mark Zuckerberg frågor om hur ett privat, vinstdrivande företag ska kunna göra de svåra avvägningar som krävs när det gäller kombinationen av vinst, yttrandefrihet och ansvar för demokratin. Zuckerberg sade att han ”funderade på saken” och hade ”respekt för att det var svårt”. Men kontroll över den typen av centrala demokratiska funktioner kan inte lämnas i händerna på företag, som i första hand alltid är lojala mot sina ägare, inte mot medborgarna. Zuckerberg har rätt i att det inte är en fråga om ”om” utan ”hur” teknikjättarna kommer att regleras. Och det är bra att den diskussionen nu är igång, även om den är svår.
Den andra centrala framtidsfrågan handlar om makten över data. Det teknikjättarna länge har tjänat pengar på är de spår och uppgifter som var och en lämnar efter sig. Det vi gör på internet, utan data om vad vi köper, vår hälsa, hur vi rör oss. Det Google och Facebook bygger sina tjänster och produkter kring är just dessa data. På det sättet blir jämförelsen med kolonialism relevant – här kommer stora företag och håvar upp en värdefull råvara som de gör enorma vinster på. Efter sig lämnar de kaos i form av svagare demokrati, medier i konkurs och uppiskade nivåer av aggression och hat.
