Problemet med att vara intressant
Martin Aagård besvarar Jens Liljestrands frågor om journalistisk integritet
”Det ärligaste svaret är nog att ingen vet”, skriver Expressens Jens Liljestrand efter att ha ställt sig frågan om hur Jens Liljestrand ska hantera problemet med att han som kulturjournalist inte bara är aktiv i den bransch han bevakar, utan dessutom tillhör det ”elitskikt” som mottar priser och utmärkelser från bland annat Svenska Akademien och Samfundet De Nio.
Det kan tyckas vara en svår fråga, men förlåt… jag vet, faktiskt.
Vi är ganska många som vet svaret, om jag ska vara helt ärlig. Det står nämligen att finna i det sista ledet i ordet ”kulturjournalist”. I journalistiken – en verktygslåda full av redskap som förebygger intressekonflikter och andra etiska bekymmer.
Många av dem finns listade under fliken ”yrkesregler” på Journalistförbundets hemsida (läs gärna punkt två). Andra kanske man bara lär sig genom ett visst mått av erfarenhet. Men det är verktyg man aktivt måste välja att använda sig av. Journalistik är inget som automatiskt uppstår för att man sätter på sig en något för trång kostym och säger ”publicist” jätteofta.
Jag är övertygad om att människor i Jens Liljestrands absoluta närhet skulle kunna upplysa honom om det här. Han hade inte behövt gå längre än till sin föregångare på Expressens kulturredaktion – Nils Schwartz (1944–2016), en av Sveriges genom tiderna bästa litteraturkritiker – för hitta ett utmärkt svar på hur problemet kan hanteras.
Schwartz var en briljant stilist, en både omdömesgill och skoningslös läsare som inte hade det minsta intresse av att skriva romaner eller vara en del av det litterära fältet. Dessutom var han en flyhänt satiriker som gömde sig bakom ”Ankan” – en signatur Expressen plågsamt nog valt att låta fortleva efter hans död.
Schwartz vore så klart en anomali i dagens medieklimat. Han var heltidsanställd kritiker. En yrkesgrupp som visserligen fortfarande existerar i några få exemplar, men som knappast kommer att nyrekryteras i framtiden. En kritiker som hade råd att vara oberoende, men som framförallt insåg att hans relevans var beroende av det.
Att krisen upphörde att finnas till exakt samtidigt som de aderton belönade Jens Liljestrands fantastiska författarskap är så klart fullt möjligt
Liljestrand formulerar sin fråga i en pågående debatt om hur integriteten bland dagens unga kulturjournalister egentligen ser ut. Och angelägenhetsgraden i bakfylledebatter om vem som gick på vems fest och vem som grillar hos vem ökar alltid ju mer intressanta personligheter som är inblandade. Så det är begripligt att man faller för frestelsen att göra det hela till en fråga om karaktär. En fråga om att vara just intressant eller inte.
”Jag är hellre pinsam än intetsägande”, försvarar Liljestrand det faktum att han ena dagen skryter om att ha tagit emot ett sexsiffrigt belopp från Svenska Akademien för att någon dag senare förklara för NRK:s lyssnare att Akademien nu lagt sin svåra kris bakom sig.
Att krisen upphörde att finnas till exakt samtidigt som de aderton belönade hans fantastiska författarskap är så klart fullt möjligt. En annan möjlighet är att en person som säger sånt inte har särskilt höga tankar om vare sig sitt yrke eller sina läsare.
