I dansen såg jag Tidö-regeringens falska löfte
De försöker inbilla oss att de genom tvång och kontroll kan göra oss säkra
Under lördagen besöker jag en dansföreställning i Köpenhamn. Det är sommarens första helg, och jag vet det för att allt står still och ändå tycks vara i rörelse: människor letar sig ut, i jakt på förnyelse och en önskan om att uppfyllas av en känsla som legat i stiltje under vinterns månader. Föreställningen heter ”Yielding” och visas på Dansehallerne på Vesterbro, bredvid Carlsbergs gamla bryggeri.
Efteråt förstår jag att yielding betyder något annat än det jag trott. Jag har alltid trott att det betyder begär, men i själva verket betyder det att ge efter. Ändå är det just mellan dessa två förståelser av ordet – det faktiska och det jag föreställt mig – som verket jag just sett framträder. Dansarna rör sig i cirklar bort från varandra, går baklänges, i en ofullständig längtan efter att bli rörda och berörda av den andra. Och så plötsligt ger de efter, och det hade kunnat ta slut där, i mötet med varandra, men sådan är sällan verkligheten. Vi blir inte klara med oss själva, och inte med den andra heller. Vi fortsätter att längta, och den ena rörelsen leder till en annan, tills vi hamnar på en plats vi inte visste att vi skulle hamna på. Det är den insikten som gör förändring möjlig.
Efter dansföreställningen talar koreografen Escarleth Romo Pozo och moderatorn Alex Blum om hur viktigt det är att bli överväldigad. Istället för att inbilla oss att vi har kontroll, behöver vi våga ge efter för det vi ännu inte känner till.
Kontrollen säljs in som ett nödvändigt ont för att förhindra en större rörelse
De pratar om den personliga rörelsen, men också den politiska: att vägra underställa sig idén om att det går att vara fullständigt färdig. Denna insikt kan förstås som motsatsen till det politiska projekt som bedrivs idag. I Tidö-Sverige och, har det visat sig, i oppositionens vision, är samhället en kaosartad plats som behöver kontrolleras. Politikerna försöker inbilla oss att det finns ett rent tillstånd som blivit förvanskat, och att de genom tvångsåtgärder kan se till att vi återvänder till en bortglömd, säker plats. Det är en falsk dröm om människan som ett statiskt objekt, en längtan bort från rörelsen. Genom att någon annans rörelsefrihet begränsas, någon som blir stoppad och visiterad i den disruptiva verklighet som blivit vardag i arbetarklassområden, inbillar vi oss att alla andra kan röra oss friare. Kontrollen säljs in som ett nödvändigt ont för att förhindra en större rörelse. På Dansehallerne stannar dansarna aldrig upp, och även om deras rörelsemönster stundtals synkroniseras så återvänder de aldrig till samma steg, utan ger efter och ger efter och ger efter.
Det är obekvämt ibland, och intensivt att se på, men efteråt förstår vi att det bara är så vi kan ta oss framåt. De rör sig, och vi rör oss, och ingenting kommer någonsin att bli som förut.
Kritcirkeln special: Intervju med Willem Dafor
