När framtiden är förlorad ringer man sina ex

Både kärleken och politiken sitter fast i nostalgi – coronakrisen har gjort det ännu värre

Till och med i reality-serien ”Paradise hotel” blickar bakåt, och slänger in gamla deltagare i leken.

Strax efter att coronapandemin brutit ut börjar mina ex höra av sig. Eller ex är kanske att överdriva. Folk jag legat med eller träffat flyktigt. 

Kan vi ses någon gång och snacka lite? skriver en. En öl nästa vecka? frågar en annan. Kan du inte blocka upp mig på insta? frågar en tredje. 

Redan innan den där sjuka fladdermusen lade beslag på vår gemensamma framtid tycktes kärleken ha fastnat i ett nostalgiskt skimmer. Dejtingprogram handlar numera om att förlita sig på att giftermålet i sig ska framkalla kärlekskänslor (”Gift vid första ögonkastet”), att försöka försonas med sin före detta (”Middag med mitt ex”), att avstå sexuella impulser (”Too hot to handle”) eller att, i det arrangerade äktenskapets anda, förlova sig med någon du aldrig har sett (”Love is blind”).

Gemensamt för programmen är tron på att kärleken återfinns i en gammal bekant. Genom att luta oss mot daterade institutioner – äktenskapet, avhållsamheten – eller mot de människor vi redan har haft en relation med, antas vi hitta den grund på vilken något nytt och föränderligt kan uppstå. Kärleken blir i denna tolkning synonym med vad vi redan känner till.

I sin korta bok ”Kapitalistisk realism” ifrågasätter den nu bortgångne kritikern och teoretikern Mark Fisher hur länge en kultur kan överleva utan att den uppfinner någonting nytt; ”Vad händer om de unga inte längre är kapabla att producera överraskningar?”. 

Om tidigare generationer formades av tron på att framtiden var deras, är dagens ungdomar plågsamt medvetna om att de är de första som kommer att få det sämre än sina föräldrar. Enligt Fisher befinner vi oss i den kapitalistiska realismen – där kapitalismen blivit så härskande att vi inte ens kan föreställa oss ett alternativ. Till och med radikala rörelser approprieras och sugs upp i marknadslogiken och tappar därmed sin revolutionära kraft.

Till och med reality-genren, känd för att chocka och överraska, förlitar sig nu på gamla meriter

Det vi förlorat, menar Mark Fisher, är framtiden. Inte bara som en faktisk ekonomisk kalkyl, konstaterandet om att vi håller på att förgöra den här planeten, utan också själva idén om att förändring är möjlig. Kvar finns människan som en relik, en vandrande död. Kvar finns kulturen som imitation, oförmögen att producera någonting annat än replikor av forna tiders hoppfullhet. 

Det är lätt att finna spår av det Fisher varnade för i dagens populärkultur. I stället för att producera nya berättelser lutar sig filmskaparna mot vad de redan vet att vi gillar. Så vi får nya versioner av ”Lejonkungen”. Tv-serier som ”Stranger things”, som vältrar sig i nostalgiska kulisser. 

Till och med reality-genren, känd för att chocka och överraska, förlitar sig nu på gamla meriter. I årets säsong av ”Paradise hotel”, likt de senaste årens säsonger, kastas gamla deltagare in. Produktionen räknar inte längre med publikens förmåga att knyta an till nya deltagare, utan vädjar i stället till vad vi redan vet. 

Resultatet är en tv-serie där samma personer återkommer till samma hotell för att ställa till med samma skandaler. Själv sitter jag klistrad framför tv:n som en idiot, säsong efter säsong, och hoppas på att någonting ska skaka om mig i grunden.

En natt, efter ännu ett avsnitt av ”Paradise hotel”, drömmer jag om någon som jag en gång var kär i. Någon som jag inte längre tänker på särskilt ofta och som lämnade mig hjärtekrossad på andra sidan jorden. Där befann jag mig, tröstlös på en luftmadrass i min mormors vardagsrum medan hon bjöd mig på vin och förbannelser.  

I drömmen påminns jag inte bara om detta slut, utan om alla kärlekar och deras uppgång och fall. Är inte det ofrivilliga uppbrottet bara en förlorad dröm om en framtid? Vi tror oss sörja en vänskap, en kärlek, en närhet, när vi egentligen sörjer den framtid vi fram tills alldeles nyligen kunde föreställa oss. 

Inför denna svindlande vetskap om att vi inte längre kan kontrollera det vi har framför oss försöker vi i stället korrigera det förflutna. Vi ringer upp våra ex, hoppas på avblockeringar och andra chanser.

I den hopplöshet som uppstår i kapitalismen, där själva de ekonomiska grundförutsättningarna är en loop av förlorad framtidstro, ett pågående heartbreak, vem är jag att säga nej till en öl med mitt ex?

Det är den kapitalistiska realismen som kärleksmatris, oförmögen till någonting annat än att återvända till det som varit. Det är kärlekens motsvarighet till den svenska regeringen, som hävdar att det bästa vi kan hoppas på i nuläget är en kompromiss som lämnar alla missnöjda. 

I den hopplöshet som uppstår i kapitalismen, där själva de ekonomiska grundförutsättningarna är en loop av förlorad framtidstro, ett pågående heartbreak, vem är jag att säga nej till en öl med mitt ex? Dessa plötsligt inkommande sms är väl en fullt förståelig reaktion på ett coronaår som har gjort folk än mer desperata i sin längtan efter det välkända. Men är det detta som är kärlek?

Nej, skulle Virginia Cano, doktor i filosofi och lesbisk aktivist, invända. I den populära argentinska podcasten ”Demasiado humano” talar hon om likheten mellan kärlek och hjärtesorg; ”Det finns ingen kärlek utan smärta, eftersom vi i både kärlek och hjärtesorg blir tagna av en passion vi inte har kontroll över”. Det brustna hjärtat tar oss enligt Virginia Cano över jagets gräns, till en plats som är omöjlig att kalkylera eller kontrollera. ”Vi är helt bortom oss själva, översvämmade av oss själva. Lite döende, lite i risk. Men också lite räddade”. 

Det är kärlek som smärta, men inte kärlek som hopplöshet.

Jag hade kunnat svara på sms:en, avblockera mitt ex från Instagram eller ta den där ölen. Men så läser jag en annan bok av Mark Fisher, ”Ghosts of my life”, och börjar undra om han inte bara är alla generationers nostalgiker. De som blickar tillbaka mot ett förlorat paradis, oförmögna att uppfatta samtidens alla framtider. 

Här är vi visserligen vilset sökande efter passioner och trygga bostäder och anställningsskydd, men här finns också det radikala kravet om en morgondag som är bättre än i går. Sådan är den kamp som inte hemfaller åt bekväm hopplöshet. Och sådan måste också kärleken försöka att vara. En risk, som kan lämna oss krossade och osugna på att någonsin vilja riskera någonting igen. För vad vet jag om kärleken? Den är en pånyttfödelse. Och vad vet jag om politiska rörelser? De kommer alltid med ett löfte om förändring. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.