Alla pandemins offer dör inte av viruset
”Vetenskapens värld” bidrar till en välbehövlig och mer eftertänksam coronadebatt
Det börjar med tårar vid en fars grav. Hon fick aldrig ta avsked av sin älskade pappa. Nu sticker hon ner tre rosor i snön i minneslunden och där brister även jag ut i tårar – i minnet av de dimmiga påskdagar då min mor gick bort i covid-19 utan att vi anhöriga kunde träffa henne.
Måndagens avsnitt av ”Vetenskapens värld” är nog det hittills både mest mänskligt berörande och samtidigt riktigt breda och balanserade greppet på den pandemi som ställt om det mesta för så många människor: Vetenskapsbaserad journalistik när den är som bäst. Johan Bergendorffs reportage är extra välkommet eftersom vi i detta nu befinner vi oss i ett skört ögonblick, inte bara för att nya smittvågor hotar och vaccineringen går rätt trögt utan också för att svensk coronadebatt äntligen tycks ha gått in i en mer eftertänksam fas.
Den fixering vid dödstal som länge ensidigt dominerade medierna och gav ständigt färskt bränsle till de värsta alarmisterna har lagt sig en smula och tillåter plötsligt att andra, långsiktiga perspektiv kan träda fram.
Den enda riktigt säkra slutsatsen som dras i programmet är att hårda och långvariga skolstängningar varit riktigt dålig politik
Vilka effekter på folkhälsan får restriktionerna och nedstängningarna som införts världen över nu och framförallt på några års sikt? Det är den fråga många av oss ställt hela tiden och med ständigt dåligt samvete eftersom vi vet hur pass dödligt coronaviruset visat sig vara. Själv har jag hållit fast vid att den svenska försiktigheten när det gäller nedstängningar har varit vettig – hos regering och Folkhälsomyndigheten menar jag att man ändå har eftersträvat en balans mellan smittbekämpning och så lite skador på folkhälsan som möjligt. Statistik från FN tyder på att lika många människor dött av åtgärderna mot coronan som av coronan självt.
Men världen över har alla beslut tagits i djupaste ovisshet. Den enda riktigt säkra slutsatsen som dras i programmet är att hårda och långvariga skolstängningar varit riktigt dålig politik. I den fattiga världen har konsekvenserna varit förödande. Vuxna har mist sina inkomster och skolbarn har drabbats av alla tänkbara eländen som kan drabba en fattig: Tidiga graviditeter, misshandel i hemmet, sexuella övergrepp, förlorad utbildning, sjukdomar som kommit på grund av ekonomisk misär såsom tuberkulos och lunginflammation.
Demokratin är ett av pandemins offer, även i Europa, med polis och militär på gatorna i Italien eller Frankrike
Ja, gråten kommer igen när en ugandisk tonårstjej berättar om sin yngre kompis som är gravid. En ugandisk epidemiolog har en teori om varför regeringen stängde ner så hårt: De vid makten är äldre män som är skräckslagna för viruset – medan landets majoritet är ung och hade behövt en annan politik. Och när olika svenska statsvetare försöker förklara varför man brytt sig så lite om demokratin i världen konstaterar de krasst att regeringar tenderat att göra som sina grannländer och strävat efter att visa handlingskraft mer än att tänka igenom situationen. Demokratin är ett av pandemins offer, även i Europa, med polis och militär på gatorna i Italien eller Frankrike.
Men det är eftertänksamheten som präglar Bergendorffs reportage: Inga enkla slutsatser. Jo, en slutsats och den uttrycks passionerat av Anna Mia Ekström och Stefan Swartling Peterson som båda är experter på global hälsa: Nu krävs en global jättesatsning på folkhälsofrågor och nya hälsosystem. Men jag vågar inte ens tänka på hur mycket tårar som kan komma att fällas över den utopin.
