Något är ruttet i staten Danmark
Lennart Bromander ser en Hamlet som briljerar i vansinnet
Jodå, det går utmärkt att göra opera av Shakespeares Hamlet.
I Ambroise Thomas version, som uruppfördes på Stora operan i Paris 1868, finner vi visserligen inte så många filosofiska eller existentiella undertexter som i ursprunget – och dessutom ett rätt konstigt slut – men i gengäld starka emotionella spänningar och elementär dramatik. Succén blev också total, inte minst tack vare den unga Christina Nilsson som Ofelia.
Thomas Hamlet framfördes i Paris mer än trehundra gånger fram till början av 1900-talet men har sedan dess sällan spelats.
Sverigepremiären har låtit vänta på sig ända till nu, då Göteborgsoperan nu och det på ett övertygande sätt tar upp den i sin berömvärda satsning på försummad fransk 1800-talsopera.
I Stephen Langridges uppsättning markeras eftertryckligt, att vi befinner oss i Danmark. Den ombytliga kören, folket, viftar inledningsvis glatt med danska flaggor åt kung Claudius och drottning Gertrud. Folket upptäcker dock snart liksom Hamlet att det är något ”råddent” i staten Danmark, som det står på de plakat man övergår till att vifta med, medan Hamlet döljer sig i mängden med hjälp av keps och huvjacka.
Rätt kul men Langridges danskpolitiserande modernisering blir mest ett pikant utanverk, Thomas opera är i första hand ett kammarspel kring en tidlös och gruvlig familjehistoria.
Libretton är skickligt koncentrerad, det finns inga longörer under de fem akterna, och Thomas musik är inte bara oavbrutet melodiskt flödande utan också intressant och expressivt instrumenterad – i hur många andra 1800-talsoperor har till exempel saxofon en framträdande roll? Orkestern liksom kören agerar hängivet under Henrik Schaefers ledning.
Den mest spektakulära scenen är Ofelias vansinnesscen, där Thomas som reverens för Christina Nilsson fogade in den svenska visan Näckens polska, en rent snillrik idé. Visan med sin vackert vemodiga melodi får en märkligt stark – och exotisk – effekt i denna så utpräglat fransyskt musikaliska kontext. Danska Ditte Højgaard Andersen gör en storartad och gripande Ofelia, och hon har både briljans i vansinnet och en härlig lyster i sin sopran.
Hamlet är som sig bör den största rollen, och Thomas Oliemans tolkar honom med lyrisk skärpa i sin baryton. Katarina Karnéus som Gertrud, gör som hon alltid brukar, allt rätt. Vokal prakt även från Paul Whelan som Claudius och inte minst från Joachim Bäckström som Laertes.
