Grönt ljus att skratta åt Landerholmskandalen
”Oj, det här är nog lite hemligt” förtjänar att bli bevingat
Det är inte det största, men ett av problemen med det nya säkerhetsläget är gravallvaret. Den som någon gång antyder att nåt i frågan är lite fånigt eller överspänt – ja visst syftar jag här på Carl-Oskar Bohlins språkbruk – riskerar att få Debattens onda öga på sig. I bästa fall ses som dum och oseriös, i värsta fall som försåtligt ryssvänlig.
Men så läser jag David Bergmans just utkomna bok ”Vem blir du när kriget kommer?”. Bergman är inte bara överstelöjtnant och forskare på Försvarshögskolan utan dessutom doktor i psykologi, och boken handlar om mental krigsberedskap. Han skriver bland annat om coping, eller bemästringsstrategier, alltså hur vi psykiskt hanterar och förhåller oss till en svår situation. En av dem, skriver Bergman, är humor. Det kan till exempel reducera ångest, skänka perspektiv och återskapa en känsla av kontroll. Han ställer den klassiska frågan ”får man verkligen skämta om allt?” och svarar att ja, det får man absolut. Bäst blir det dock om man utrustat sig med ”kunskap, perspektiv, självreflektion och fingertoppskänsla”.
Jag väljer att ta detta som grönt ljus för att få skratta åt alla de absurda inslag som finns i den växande Landerholm-skandalen. Alltså den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms Papphammar-aktiga oförmåga att hålla ordning på sina grejer. Han har tappat bort tjänstekort och passerkort, glömt anteckningar hos Sveriges radio och en mobiltelefon på Ungerns ambassad – under pågående Natoförhandlingar. Ungern ni vet, som gärna var en käpp i det svenska hjulet i den processen.
Men den stora skandalen är de hemligstämplade papper han glömde på en kursgård. Bara att det var en kursgård är lite roligt; om man skulle skriva en fars i dag vore det ett bra miljöval. Mineralvatten och whiteboardtavlor, kyckling eller lax till lunch, allt är högst relaterbart för hela det tunggumpade tjänstemanna-sverige. Alla vet också hur de där små kassaskåpen ser ut, som finns i en garderob i varje rum men som de flesta av oss aldrig använder – vad skulle vi låsa in där, klottret man gjorde under inspirationsföreläsningen?
Nu vet vi alltså att inte heller Henrik Landerholm låste in nåt där, trots tidigare uppgifter om motsatsen. Visserligen var det en medarbetare till Landerholm som åkte och hämtade pappren men de hade först hittats av en städerska – som ”kan knytas till den våldsbejakande extremistiska miljön”. Det roliga i detta är inte att det var en i städpersonalen som hittade pappren utan Landerholms monumentala otur. En städerska som ”kan knytas” (obs, vi bör vara uppmärksamma på den nya tidens vaga ordval) till den våldsbejakande extremistiska miljön, vilka var oddsen för det?!
Svaret låter också som kommet direkt ur en av Bo Baldersons satiriska deckare
I tisdags åtalades Landerholm, för ”vårdslöshet med hemlig uppgift”. Det blev samtidigt känt att den utredning Regeringskansliet gjorde med anledning av de glömda papprena enligt Säpo innehåller en ”oriktig redogörelse”. Det är förstås väldigt allvarligt. Men så blir det lite roligt igen, när man läser ur de förhör Säpo höll med Landerholm. Som när han säger att han inte förstod att papper märkta med ett ”H” var hemliga – vad trodde han det stod för, ”Henrik”? Efter ytterligare fråga från Säpo medger han att jo okej, det var en rimlig tolkning av ”H”, ”alltså det betyder att ’oj det här är nog lite hemligt’”
”Oj, det här är nog lite hemligt” förtjänar att bli bevingat. Någon borde döpa en drink till ”Oj, det här är nog lite hemligt”, eller en travhäst eller en sexuell praktik.
Sen grips man av allvar igen när man förstår att ingen vet var de där hemliga pappren finns i dag. På direkt fråga svarar Landerholm: ”Ja, se det har jag ingen aning om. Jag fick nämligen aldrig tillbaka dem. Vilket, så här i efterhand ter sig något udda. Det hade ju kunnat tänkas att jag behövde dem för min tjänsteutövning.”
Ja, det hade ju kunnat tänkas. Svaret låter också som kommet direkt ur en av Bo Baldersons satiriska deckare om Statsrådet. Man kunde ju bara önska att Landerholm också hade en adjunkt Persson.
Att allt det här utspelar sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sen andra världskriget är förstås väldigt, ja allvarligt. Men vi måste faktiskt få skratta också, för David Bergman har rätt: ångesten sjunker, åtminstone en smula.
