Jag önskar att jag slapp all personlig utveckling
Vi går mot mörkare tider men det kan finnas en ljuspunkt
Vi går på alla sätt mot mörkare tider. Samma dag som midsommarsolståndet inföll, meddelade Konjunkturinstitutet att de räknar med att svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur i år. Den kommer ovanpå kriget i Ukraina – ingen fred i sikte – och en allt mer påtaglig klimatkris, där fransmän och spanjorer nu hukar i en hetta som kommit för tidigt på året och som håller i sig för länge. Vi har också just genomlevt en pandemi, som utöver alla döda avslöjade stora, gapande hål i välfärdsväven, som gamla och fattiga föll ner i. Detta samtidigt som vi har en riksdag helt fast i en ond cirkel av obstruktion; ett annat partis förlust har blivit viktigare än det egna partiets vinst. Efter semestrarna går vi in i skarp valrörelse.
Nej, det finns inte många ljuspunkter just nu. Men en har jag kommit på: kanske kan man slippa ”personlig utveckling” som livsstil ett tag.
Det är inte fel att vilja komma till rätta med sina brister och jag tror att många skulle må bättre av lite terapi någon gång i livet. Men de senaste åren är det som att det blivit att man måste utvecklas – personlig utveckling som dygd. Man ska i varje stund vilja bli sitt bästa jag.
För att bli det åker människor som i grunden mår bra på retreat, lär sig andas, skaffar sig mentala coacher, skogsbadar, balanserar chakran, går på föreläsningar med människor som gjort mentala resor. Ska man prata om Maslows gamla behovstrappa får jag bilden av människor som står på översta trappsteget och liksom trampar luft.
Inget av det här är gratis (utom skogsbadet, det är bara att gå ut i skogen). Jag tror att det är en del av samma ekonomi som min kollega Andreas Cervenka häromdagen kallade ”betjänt-ekonomin”. Tillräckligt många av oss har så mycket pengar över att vi kan betala folk för att cykla hem en pad thai åt oss, beställa skräpvaror från Kina, hämta oss i en Uber – eller åka till en herrgård, öva oss i mindfulness och testas för om man är en blå person, en uggla eller en intuitiv introvert.
När lågkonjunkturen sveper in är det här antagligen det första vi sparar in på. För cykelbud och Uber-chaufförer är det riktigt dåliga nyheter. För de mentala coacherna också, men någonting säger mig att fler av dem kommer att landa på fötter.
Min egen erfarenhet av ”personlig utveckling” är att det är något som drabbar en när skiten träffar fläkten, när tillvaron spricker. Då brukar man få syn på sin plats i tillvaron och inse vad som verkligen är viktigt. Det är plågsamt, ställer krav på förändring. Åren som väntar kommer sannolikt tvinga på oss många goda utvecklingsmöjligheter – men helt utan tips från coachen.
