Tro det eller ej, idag fyller han nittio
Han är en vital och kontroversiell kraft i svensk film
Trots 15 långfilmer anses Jan Troell ha gjort få filmer. Senast kom synpunkten från Tom Alandh i Några dagar i november med Jan Troell (SVT), en hyllning till regissören som fyller 90 år i dag. ”En ståtlig ek som samlat ett par hundra årsringar av svenska erfarenheter i sin produktion”, som Leif Furhammar uttryckt det.
Med tanke på Troells långvariga konstnärskap och höga renommé kan antalet filmer verka ringa. Internationellt nämns ofta Stanley Kubrick med tolv filmer som exempel på en av de största med få verk. Men ur svensk synvinkel är 15 filmer inte lite. Om man bortser från den exceptionellt produktive Ingmar Bergman, som regisserade runt 50 filmer, är Troell den bland Sveriges stora – stumfilmsmästarna undantagna – som gjort flest. Bo Widerberg hann med 13 filmer, Mai Zetterling sju, Roy Andersson sex, samma antal som Ruben Östlund nästa år.
Om Kubricks förberedelser var rigorösa bortom sans har problemen i Jan Troells fall ofta handlat om finansiering. Detta trots att han gjort några av de mest ansedda filmerna i Sverige och vunnit flest Guldbaggar. Och trots att han har haft flera anbud från Hollywood. Men i ett land där filmen har låg konstnärlig status är möjligheterna begränsade.
När Troell tog stora romaner med historiska skeenden till hjälp – av Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg – föll han både publik och kritiker i smaken. Men när han var mer personlig och samtida blev kritiken hårdare.
För att spela in Il capitano 1991, om de berömda Åmselemorden 1988, tog Jan Troell hjälp av inte mindre än nio samproducenter. Motståndet var störst i media, där flera hävdade att regissören bara ville spekulera i kallt blod. I en intervju med Klas Viklund i Film & TV från 1992 gav Troell sin syn på saken: ”Man kan fråga sig varför det är legitimt för till exempel kvällspressen att skriva om en händelse som Åmselemorden, medan massor av människor går till attack mot mig när jag vill fördjupa mig i händelsen genom att göra en film.”
Han svarade själv: ”Orsaken till den protestkampanj som mobiliserades tror jag bottnar i den utbredda misstro som finns mot filmen som medium. […] I Sverige finns mängder av moralister som själva aldrig kan tänka sig att gå på bio. Hos dem väcker det givetvis oerhörda misstankar när de får höra talas om någon som vill fördjupa sig i en våldsam händelse med filmen som verktyg och gestaltningsform. Dessa människor anser att man inte kan vara ute i något annat syfte än att spekulera i våldet.”
Tillsammans med P O Enquist – Troell har genomgående samarbetat med författare – fick regissören ändå ihop sin film, som vann Silverbjörnen i Berlin och därpå även Guldbaggar.
Vi ska påminna oss detta. Jan Troell, känd som lågmäld lyriker i svensk film, har också varit kontroversiell. Hos denne tandläkarson uppväxt i Limhamn med filmkamera från födseln och evakuerad till ett pensionat i Småland en sommar under kriget, döljs också ett annat, mer utmanande temperament. I Alandhs film säger Troell själv: ”Jag har blivit mindre konflikträdd – eller försiktig – med åren, och jag är ganska argsint så det krävs inte så mycket längre för att jag ska säga ifrån”.
Under den timida ytan syns något som kom till uttryck i det som regissören alltjämt kallar sin viktigaste film, den tre timmar långa dokumentären Sagolandet från 1988. Här samlade Troell bilder och vittnesmål från södra Skåne i en mörk skildring där människan rationaliserat bort mer andliga värden, individer som enögt pläderar för sin sak och sysselsättning.
Ju mer man tar del av Jan Troell – hans filmer, filmer om honom eller utställningen på Trelleborgs museum, där regissören för första gången bjuder in till sitt rika personliga arkiv – desto mer framstår just Sagolandet som ett slags självporträtt. Inte på så vis att han skildrar sig själv genom dessa inrutade liv, men väl rädslan för att hamna i något liknande, tendensen att låta förnuft och fyrkantighet ta över på bekostnad av fantasi och kreativitet. I stället för liv, stelnat liv.
När Troell tog stora romaner med historiska skeenden till hjälp – av Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg – föll han både publik och kritiker i smaken. Men när han var mer personlig och samtida blev kritiken hårdare. Som i den mardrömslika lärarskildringen Ole dole doff, inspirerad av regissörens tid som folkskolelärare i Malmö, svalt mottagen på hemmaplan, men erkänd på Berlin filmfestival.
Och ännu mer i Bang!, ett försök till självporträtt, med titeln som ett uttryck för när livskrisen slår till. Harry Schein och Jörn Donner var emot filmen redan på idéstadiet, medan Bergman gjorde att den ändå blev av. I premiärsalongen i Cannes suckade Schein och menade att filmen saknade vägvisare. Jan Troell tog till sig, förmodligen med stor respekt för auktoriteter, kanske var han inte helt nöjd själv. Så häromåret bestämde han sig för att klippa om filmen, som nu får nypremiär i SVT.
Medelålderskrisande Bang! är och förblir ett lekfullt sidospår av en regissör som gjort sig känd för att filma utbrytarna, de som söker sin egen väg för bättre ekonomiska löften på annan ort. Dessa hjältar och antihjältar, som likt Jan Troell tagit kameran eller andra tekniska landvinningar som medel för att slå sig fria – luftballongen i Ingenjör Andrées luftfärd, flygplanet i Så vit som en snö, kameran just i Maria Larssons eviga ögonblick.
Tom Alandhs film undviker de följdfrågor som skulle kunna få det att bränna till, men visar att Troell alltjämt bottnar i sina föresatser, och att han fortfarande är helt vital. Kanske rentav att han vågar sig på en ny film. Framför allt borde yngre generationer ta del av hans verk, hur Troell lär oss att betrakta världen. Men även av hans lärdom, som i samband med Il capitano, då Troell framhöll att filmens oförmåga att respekteras som konst i Sverige inte bara var ett filmpolitiskt problem:
”Jag vill påstå att det också är ett pedagogiskt problem. Det handlar om vilken inställning man har till rörliga bilder i skolan. Mediekunskap borde höra till de allra viktigaste ämnena i skolan. Dels handlar det om att lära skolelever hur medierna arbetar. Dels handlar det om att lära eleverna uppskatta kvalitet. Men det är få lärare som behärskar ämnet.”
På 40 år har det behovet knappast minskat, men inte mycket har hänt sedan dess. Att en av våra största inom filmen alltjämt lever, nu 90 år gammal, är ett vackert skäl att påminna om det.
Fotnot: ”Ett par dagar i november med Jan Troell” visas på SVT Play, liksom flera av Troells egna filmer. Utställningen om Jan Troell visas på Trelleborgs museum t o m augusti 2022.