Prinsessan är död – men hon fortsätter ta plats
Ingen skriver bättre om Diana och det engelska hovet än Tina Brown
I dag är det 25 år sen prinsessan Diana mötte döden i en biltunnel i Paris. Hon blev 36 år, de sista 18 levde hon i ett ovanligt skarpt offentligt ljus. Nu vilar hon på en ö på familjen Spencers gods, dit allmänheten inte äger tillträde – men i det allmänna medvetandet är hon i hög grad närvarande. Strömmen av tidningsartiklar, instagramkonton, dokumentärer och böcker är strid och så sent som i vintras gick spelfilmen Spencer på bio. Netflix braksuccé The Crown, om drottning Elizabeths liv, har säkert stärkt intresset ytterligare. I november kommer den femte säsongen, som kommer att avhandla skilsmässan mellan kronprinsparet Charles och Diana. Håll i Ascot-hatten.
Man kan också se prinsessan Diana på bio nu, i dokumentären The Princess. Den täcker tiden från att pressen fick nys om att Charles, då drygt 30, träffat en tonårstjej med perfekta anor, och fram till begravningen 18 år senare. Den berättar inget nytt men visar en del nya vinklar från kända händelser, som bröllopet, nyhetsklipp och debattprogram från den tiden; man blir påmind om en rätt brutal tidsanda.
Det är en film som helt och hållet står på Dianas sida. Det är begripligt. Hon blev kastad åt vargarna av ett stockkonservativt hov som varken förstod henne eller medierna och även om hon i breda folklager var älskad – ”folkets prinsessa” var en välförtjänt titel – dömdes hon emellanåt hårt också av vanligt folk. Som när hon har berättat om sin bulimi och en kvinna i ett tv-program kallar henne en usel mamma som lär sina barn att kräkas.
Nu vet vi också att hon var väldigt ensam innanför slottets väggar, hennes make backade aldrig upp henne.
Men Diana var inte bara ett offer. Hon hade en egen agenda och hon kunde också utnyttja medierna, själv tipsa fotograferna om var hon skulle äta middag, ibland bara för att göra nån man hon dejtade svartsjuk. Det är såna nyanser och detaljer man får veta om man läser Tina Brown om engelska kungligheter. Redan 2007 kom den fantastiska biografin Diana (på svenska 2008, Norstedts) och i våras gav hon ut The Palace Papers.
The Palace Papers tar vid där Diana slutade, med döden i Paris. Precis som hos allmänheten är hennes minne väldigt närvarande också inom hovet. Eller kanske hennes spöke. Brown beskriver en närmast traumatiserad hovorganisation som i hög grad styrdes av tanken ”aldrig mer en Diana-situation”. Det vill säga, aldrig mer en superstjärna som hotar att ställa monarken – den enda person som verkligen räknas eftersom tronföljden är det enda som betyder nåt – i skuggan. Eller som öppnar, blottar, avslöjar att kungligheter också bara är människor med svagheter.
I början av 2000-talet var stämningen i hovet låg, allt var fult och slitet, skriver Brown – och det var precis så man ville ha det. Det fanns inget för medierna att intressera sig för.
Boken är sprängfylld med anekdoter och detaljer som ringar in deras personligheter
Tji fick hovet. För kungligheter är ju bara människor, och de vill, önskar, gör en massa saker, vilket påverkar även en tusenårig institution. Prins Charles, till exempel, ville till varje pris gifta sig med Camilla Parker-Bowles som han haft en relation med i decennier, trots att han ska bli kung och hon var frånskild. Prinsarna William och Harry skulle växa upp och gifta sig med kvinnor som också de hade egna önskemål om livet – prins Harry och Meghan har nu som bekant lämnat både landet och hovet. Och prins Andrew, drottningens nästyngsta son, ville ligga med med minderåriga flickor. Även han är i dag avskriven, fråntagen alla sina uppdrag.
Allt detta tar oss Tina Brown igenom, kunglighet för kunglighet, och man har väldigt roligt på vägen. Hon visar respekt för de enskilda personerna (även om den inte går att uppbringa för just Andrew) men inte vördnad. Boken är sprängfylld med anekdoter och detaljer som ringar in deras personligheter. Som att Charles vid besök hos vänner alltid meddelar vad han vill äta och tar med en butler som blandar hans drink, medan drottningen äter vad som än ligger på den tallrik som ställs framför henne.
Det som gör Brown bäst i genren är att hon har källorna, människor som arbetat för eller umgåtts med de kungliga och i många fall pratar under eget namn. Hennes böcker är därför inte samma rundgång av vältuggad information som annars snurrar runt i medierna – i synnerhet i de välkänt ohämmade engelska tabloiderna, som satt allmänhetens bild av hur kungligheterna ”är”.
För det är också med nödvändighet så att en bok om det engelska hovet till stor del måste handla om de engelska medierna. Trots prinsessan Dianas hemska död, som hon jagades in i av paparazzos (och kördes in i av en rattfull chaufför) så har stämningen mellan hovet och pressen fortsatt vara högspänd. Så sent som förra året bad BBC om ursäkt för intervjun kanalen gjorde med prinsessan Diana 1995, då hon lurades till den på falska uppgifter. Brown påminner också om News of the World-skandalen 2011, där flera kungligheter fick sina telefoner avlyssnade. Även Harrys tonåriga flickvänner drabbades, på så sätt kunde en tidning boka sätet bredvid när paret skulle flyga på semester. Harry och Meghan har också envist anmält flera tidningar för förtal.
Paret har gått ifrån att vara kända kungligheter till att bli kungliga kändisar, och i det långa loppet slår kunglighet kändis
Man inser att en viktig del av att vara kunglig handlar om att kunna förhålla sig till medierna, eftersom det är kanalen till undersåtarna. Och, precis som Diana visste, så kan de också användas till sin fördel. Harry och Meghans intervju med Oprah Winfrey i förra våren, med ämnen som rasism och psykisk ohälsa, slog ner som en bomb i det engelska hovet – en typisk ”Diana-situation”. I England var reaktionerna i allmänhet upprörda, många tyckte paret var respektlöst mot drottningen. I USA däremot vann de stora sympatier. Och det är ju i USA paret har sin framtid.
Trots den skickliga iscensättning av intervjun var Tina Brown inte särskilt imponerad. Paret har gått ifrån att vara kända kungligheter till att bli kungliga kändisar, och i det långa loppet slår kunglighet kändis. I all sin olycka insåg även Diana det, skriver Brown, att det bästa sättet att skapa förändring var att stanna på insidan.
25 år efter hennes död är det inte utan att man undrar vad hon hade kunna åstadkomma.
