Universiteten måste få slippa sälja kunskap

Det finns andra problem än lättkränkthet och politisering

En lektor i musei- och kulturarvsvetenskap på Uppsala universitet uttalar n-ordet på ett seminarium. En grupp studenter går i taket och anmäler incidenten till universitetsledningen. Ledningen ”viker sig som ett fönsterkuvert” för att låna en elegant formulering av Erik Helmerson.

Se där: en perfekt historia för att väva stora analysdraperier om snöflingor, de lättkränkta, identitetspolitikens dominans och destruktivitet – igen.


Om någon tror att jag tänker försvara studenterna så tror den fel. I alla fall delvis. Studenter har rätt att vara lite prövande och sliriga, det ligger liksom i själva studentlivets väsen. Men den rätten har inte vuxna människor med statusfyllda toppositioner på det ena av Sveriges två traditionstunga universitet.

Skälet till att lektorn uttalade n-ordet var i ett helt rimligt sammanhang, då hon skulle förklara hur man kan hitta information om rasfrågor i äldre arkiv. Ändå gavs hon en reprimand av institutionsledningen.


Det här fallet har flera intressanta trådar. En leder såklart rakt in i den gamla urtjatiga debatten om modernisering av barnböcker med rasistiska inslag (vilken sorts kung är Pippi Långstrumps pappa?) eller huruvida pjäser och texter alltid och in i evigheten ska behålla sitt språk. Där vet jag att jag är oense med många, men om språket inte kan vara levande och öppet vet jag inte varför vi har litteratur alls.

Sökning i arkiv är något annat. Om katalogisering har gjorts i en (mer) rasistisk tid, kan det vara svårt att förändra. Och ett arkiv kan med fördel få spegla sin tillkomstmiljö, det finns ett värde i att dess historia bevaras.


Den andra tråden leder rakt in i Högskolereformen 1993. Det var då universitetens struktur skulle decentraliseras, och finansieringen bygga på genomströmning. Studenter som inte gick hela kursen betydde ekonomiskt avbräck för institutionen. Precis som med friskolereformen från 1991 fanns en glad och positiv nyliberal tanke om ett självreglerande system: elever med skolpeng och studenter skulle lämna dåliga skolor och utbildningar och hela den väldiga utbildningskolossen skulle så att säga sköta sig själv.

Det var då vi blev kunder. Och det är som kunder vi kräver vår rätt. Rätt till högre betyg, rätt att få känna sig kränkt, rätt att skriva elaka kursutvärderingar.


Det är detta system som gjort universitetslärare till ett ständigt påpassat proletariat, betygssatta och utvärderade, ständigt i skräck för att hamna i konflikt. För det är lärarna som är nyckeln till universitetens roll som säljare av kunskap till kräsna kunder.

Reformen var regeringen Bildts skapelse, och frihet honnörsordet. När Svenska Dagbladets Ivar Arpi tar upp fallet med lektorn i Uppsala nöjer han sig med att tassa runt problemet och bara antyda att det tydligen är så att universiteten måste hålla studenterna nöjda och glada. Jo, precis. Det är kundsystemet som är problemet. Inte ”lättkränktheten”. Kanske kan Arpi inte sin borgerliga historia. Kanske speglas bara en konservativ längtan till tiden när studenter var en homogen grupp män i kostym, rökande cigarr tillsammans, som du och bror.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.