Porrkritiker borde inte lyssna på anti-onanisterna

Liv Strömquist svarar Ebba Witt-Brattström i sexdebatten

Ebba Witt-Brattström och Liv Strömquist.

Ebba Witt-Brattström skrev en intressant text i Expressen förra veckan. Det var verkligen upplysande att läsa om 1800-talets sedlighetsdebatt, de materiella skälen till August Strindbergs position i prostitutionsfrågan samt hur Frida Steenhoff, Alfhild Agrell och Björnstjerne Björnson tagit sig an ämnet i dramatisk form. Jag har stor respekt för Witt-Brattströms kunskaper i dessa ämnen, och hoppas få ta del av mer någon annan gång, kanske i bokform?

Att däremot koppla ihop mitt och Ola Söderholms avsnitt av podden Stormens utveckling (nr 57 ”Trump och pornografi”), med historisk sexliberalism är felaktigt. Vårt avsnitt gick inte ut på att döma ut all porrkritik som grundlös, eller att förneka porrens påverkan på kulturen. För att citera vad jag själv sa i podden: ”Jag är absolut inte för porrindustrin (…) jag tror att det påverkar kulturen väldigt mycket”.

Det vi diskuterade i podden var en specifik form av porrkritik som tyvärr ofta får passera helt oifrågasatt genom mainstream-medier – den så kallade ”no-fap-movement” (ungefärligt översatt ”ingen onani-rörelsen”).

Denna internetrörelse, egentligen en form av stödgrupp för män, försöker med en blandning av självhjälp, andlighet och hemmasnickrad vetenskap uppmuntra män till att sluta masturbera. Rörelsen förfäktar teorin att mäns hjärnor trubbas av och förstörs av porrtittande. Den stora anledningen till att de unga männen engagerar sig i frågan är att de tror att för mycket onani leder till impotens, så kallad ”porn-induced erectile dysfunction”.


Tyvärr tas apologeter för denna rörelse upp som positiva exempel på ”ungas porrmotstånd” i stora dagstidningar, kända jämställdhetsdebattörer sprider rörelsens tankegods i sociala medier och så vidare – och det var detta jag tyckte det fanns skäl att driva med och skratta åt i poddavsnittet.

Jag kritiserade också de delar av porrkritiken där självutnämnda auktoriteter delar upp sexualiteten i ”normal” och ”onormal”, vilket innebär att vissa sexuella praktiker godkänns, medan andra, oavsett de inblandades samtycke, avfärdas som normativt felaktiga.

”No-fap-movement” – som är besläktad med andra nykonservativa manlighetsrörelser på internet – sitter inte på något idégods som vi feminister kan ha minsta användning för. Sociologen Kelsy Burke, som 2020 gjorde en undersökning av dessa rörelser, visade föga förvånande att dessa forum förstärker skadliga könsrollsstereotyper, porträtterar män som hypersexuella – ”simply wired differently” – och betraktar kvinnors sexualitet endast som något som existerar i relation till manligt begär. Som Burke skriver: ”deras försök att bota porrberoende reproducerar de sämsta lärdomar om sex folk har fått via porren”.


Kort sagt är detta ingen rörelse som på något sätt hjälper unga flickor, vare sig med deras underlivsskador eller människovärde.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.