Tacka de röda för den blågula jämlikheten

Erik Bengtsson gör upp med nationalmyten om svensk demokratis rötter

Av: Petter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det jämlika, fredliga och demokratiska Sverige är en naturlig fortsättning på böndernas fria ställning med politisk representation, sockenstämmor och jämlikhet som går tillbaka till medeltiden. Här löser vi sedan århundraden konflikter utan våld och möter varandra i ögonhöjd.

Så kan den nationalmyt formuleras, som länge saluförts av såväl historiker som politiker.

Den senaste versionen stod historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren för med sin pangsuccé ”Är svensken människa?” (Norstedts 2006). De skriver:
”Det finns ett område i Europa som undgått de tvära kasten och de våldsamma konflikterna: Skandinavien och inte minst Sverige. Där har den historiska rörelsen mot demokrati, marknadsekonomi och medborgerliga rättigheter varit mjukare och mer följsam än annorstädes … Jämlikhet har varit ett ledord i politiken utan att det lett till inskränkningar i den individuella friheten”.

Detta, hävdade de, beror på att ”den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerande värderingar”, som i deras berättelse har långa rötter i folkdjupen. De talar inte öppet om en ”folksjäl”, men det är inte långt borta.

Det är de här idéerna som ekonomihistorikern Erik Bengtsson gör upp räkningen med i sin bok ”Världens jämlikaste land?”.

Redan för ett år sedan rök han på Trägårdh och Berggren i Göteborgs-Posten, och boken, skriven för allmänheten snarare än för akademin, är en utveckling av hans argument.

Båda parter delar tanken att det moderna Sverige är ett exceptionellt demokratiskt och jämlikt land – något som i sig skulle kunna ifrågasättas – men de är oense om orsakerna. Mot kulturell kontinuitet och djupa jämlikhetsideal ställer Bengtsson en berättelse om det tidiga 1900-talet som ett dramatiskt brott, där folkrörelserna kastar av sig oket från den gamla regimen. Här blir jämlikheten ett socialdemokratiskt projekt, skapat i hård kamp mot eliterna.

Hur kan då seriösa forskare beskriva samma sak så olika? En förklaring ligger i skillnaden mellan idéhistoria och ekonomisk historia. Trägårdh och Berggren bygger sin tes kring vad 1800-talsintellektuella som Ellen Key, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Gustaf Geijer skrev och deras syfte är snarast att kartlägga ett slags ”svensk ideologi”, som antas ligga till grund för välfärdsstaten.

Det fördemokratiska samhället var varken fritt, jämlikt eller så värst bondskt.

Bengtsson däremot studerar hur makt och pengar i själva verket var fördelade från 1750 och framåt. Om det fanns demokratiska strömningar och jämlikhetsidéer, så hindrade de i praktiken inte ett hårt förtryck, menar han.

Han plockar många bra poänger. Det fördemokratiska samhället var varken fritt, jämlikt eller så värst bondskt.

Även om statistiken är bristfällig så långt tillbaka, tyder Bengtssons fakta på att den ekonomiska ojämlikheten var minst lika hög här som i andra länder. Socialt var samhället hårt hierarkiskt skiktat på alla nivåer och det politiska systemet var ”unikt odemokratiskt för att vara Västeuropa”.

Medan i princip alla vuxna män i Tyskland och Frankrike, 73 procent i Danmark och 59 procent i Storbritannien hade rösträtt, klarade bara 21 procent av männen i Sverige de krav på inkomst och förmögenhet som ställdes för rösträtt till andra kammaren 1867.

En godsägare eller ett skogsbolag kunde därför ha över 50 och ibland över 90 procent av rösterna

När Hjalmar Branting som förste socialdemokrat valdes in på en liberal lista 1896 hade drygt 6 procent av alla invånare (inklusive barn) rösträtt – och av dem var det mindre än hälften som faktiskt röstade. Föga förvånande var majoriteten av alla ministrar mellan 1844 och 1906 adelsmän.

På kommunal nivå var rösträtten graderad efter inkomst, och även företag fick rösta. En godsägare eller ett skogsbolag kunde därför ha över 50 och ibland över 90 procent av rösterna.

Denna eliternas plutokrati låter kanske som ”rena medeltiden”. Men det var i förrgår. Mina far- och morföräldrar föddes i ett land där de inte hade rösträtt.

Och de fria bönderna, dessa mytomspunna jämlikhetskämpar?

Många var långt ifrån fria, de var arrendatorer utan äganderätt eller arvsrätt till jorden. De tvingades betala med så betungande dagsverken att det utlöste strejker redan på 1700-talet – med påföljande halshuggningar av ledarna. De mer självständiga bönderna betalade ofta så mycket i skatt att det åt upp hela överskottet och på så vis beskars också deras faktiska oberoende.

Redan 1750 utgjorde bönderna dessutom bara hälften av befolkningen. Hundra år senare var de bara en dryg fjärdedel, medan gruppen hantverkare och arbetare hade vuxit till över 60 procent.

Förtrycket smidde upprorets allians.

Under det tidiga 1800-talet, menar Bengtsson, var de en kraft för demokrati, men sedan de allierat sig med storgodsägarna i Lantmannapartiet 1867 förvandlades de till försvarare av den rådande ordningen. Frågor om utjämning och rösträtt drevs av liberaler och av den då framväxande arbetarrörelsen – inte av de bönder som så sent som 1914 trädde till kungamaktens försvar mot riksdagen vid borggårdskrisen.

Paradoxalt nog, menar Bengtsson, kan det ovanligt hårda förtrycket förklara varför det demokratiska genombrottet kom så sent och sedan gick så snabbt. Genom att benhårt hålla fast vid det gamla systemet skapade eliterna oavsiktligt ett mycket brett motstånd, där ”småfolket” kunde förenas i krav på reformer. Förtrycket smidde upprorets allians.

Kanske kan detta också, snarare än ett fredligt svensk kynne, förklara varför omvälvningen blev så oblodig i Sverige. De svenska eliterna trodde att de satt säkert förskansade bakom vallagarna och blev bekväma, spekulerar han. Först i ett läge när de redan riskerade att förlora en konfrontation insåg de vilken stark motmakt som hade formats och slog till reträtt.

Det betyder inte att eliternas klasskamp upphörde. Det var inte bara sekelskiftets överhet som behövde släpas sparkande och skrikande in i jämlikhet och demokrati, ända in i vår tid har ju näringsliv och högerpartier motarbetat alla jämlikhetsreformer.

Den politiska energi som socialdemokratin mobiliserade kan förstås inte ensamt förklara varför Sverige kring 1980 hade blivit det mest ekonomiskt jämlika landet i världen – även om det också vid den tidpunkten var ett klassamhälle, dessutom mer sexistiskt, homofobt och rasistiskt än i dag.

Välfärdsstater byggdes ju runt om i Västeuropa, en del väl så avancerade på vissa områden som den svenska, och jämlikheten ökade överallt. Dels var det, som Thomas Piketty visat, en direkt effekt av krigen och kriserna, som förstörde enorma kapital och på så vis ökade den ekonomiska jämlikheten. Dels skulle jag, starkare än vad Bengtsson gör, vilja betona den geokultur som krigen skapade: en insikt om att en långsiktigt fungerande kapitalism måste kombineras med inklusion av de underordnade.

Denna internationella miljö tror jag är mycket viktig, ingen stat agerar i ett vakuum. Men Bengtsson har en poäng i att en socialdemokrati som laddats med kraften från folkrörelserna (i ett land som stod oskadat efter bombningarna) kunde driva utvecklingen ovanligt långt i Sverige.

Denna del av boken, som behandlar perioden efter rösträttens införande 1919, är mindre nydanande. Det är frågan om kontinuitet/brott som är Bengtssons ärende.

Socialdemokraterna själva har fallit för lockelsen att söka legitimitet i nationen

Den striden har politiska implikationer för vår tid. Nationalismen tenderar ju att vara politikens Excalibur: den som lyckas få folk att tro att de egna politiska idéerna är ”typiskt svenska” vinner tronen.

Därför blir en tes om kontinuitet à la Trägårdh och Berggren så förrädisk. Accepterar man den kan man lättare tänka bort socialdemokratin: det behövdes inga sossar, de råkade bara bli den eviga folksjälens inkarnation.

Socialdemokraterna själva har fallit för lockelsen att söka legitimitet i nationen. Redan på 30–40-talen svepte de sig i flaggan och började yra om att de var arvtagare till Engelbrekt, Gustav Vasa och fria bönder och på senare år har de lanserat sin egen politik som ”den svenska modellen”.

Men det öppnar också dörren för högerpartier att framställa sig som välfärdens arkitekter, eftersom ju även högern är svensk. Som när Ulf Kristersson 2016 hävdade att ”För det andra är den svenska modellen inte socialdemokratisk. Moderaterna och alliansen har utvecklat centrala delar av den” och att ”även i dag är det Moderaterna som värnar den svenska modellens ideal”.

Lyckas man med det trolleritricket har man raderat socialdemokratin ur historien.
Det som gör Bengtssons bok så brännande viktig är just denna politiska dimension: han visar övertygande att historien om jämlikheten i Sverige inte är urgammal och blågul, utan röd och född kring förra sekelskiftet.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.